Rakubränning blandar eld, luft, vatten och lera i en och samma process – och det spännande med denna metod är att du aldrig riktigt vet vad som händer med glasyren under bränningen och reduceringen. Går allt väl får man fram de typiska effekterna: krackeleringar, skiftningar och en metallisk lyster.
Bränningen som vi får ta del av hemma hos Katinka Nordgaard i Svedjeholmen är bara slutskedet av en lång process som tar sin början under vintern.
– Jag formar lergods för hand och bränner på ÖKKV, berättar Katinka som är medlem i Örnsköldsviks Kollektiva Konstnärsverkstad.
Innan den slutliga bränningen hemma på tomten glaserar Katinka sina föremål och placerar dem i en gasoleldad ugn inne i ett litet växthus.
– Här skrämmer vi upp dem till 900 grader.
Två timmar i ungen väntar innan hon försiktigt lyfter upp de brända föremålen med tång och lägger dem i tunnor med sågspån som snabbt tar eld.
– Det kan lika gärna vara torra löv, huvudsaken är att det är brännbart. Men det är enklast att hantera sågspån.
Syftet med denna process – reduceringen – är att allt syre försvinner och samtidigt händer det spännande saker med glasyren.
– Man kan få fram fina metalliska effekter, berättar Katinka medan hon arbetar.
Efter en stund i sågspånet kyls föremålen sedan ned i kallt vatten. Vissa doppar hon långsamt ned i vattnet för att undvika att de kyls för snabbt och spricker.
– När de kyls ned får man de karaktäristiska krackeleringarna i glasyren. Jag vill ha mina saker väldigt tunna, det ska synas att de är formade för hand. Men det gör också att de riskerar att spricka när de kyls av.
Även om Katinka hade kopplingar till Norrland innan hon flyttade hit – hennes mamma kom från Junsele och själv gick hon en kurs i keramik och batik på Hampnäs Folkhögskola på 70-talet – så hör man att hon inte vuxit upp här. Hon kommer från Malmö och arbetade länge som anestesisköterska, och under lång tid fick hennes kreativa sida stå på paus.
– Jag hade inte gjort något sedan 90-talet innan jag började med raku för tre-fyra år sedan, men när jag la ut bilder på mina rakubrända saker var det många av mina kompisar i Malmö som sa att man direkt kunde se att det var jag som hade gjort dem, säger Katinka och börjar berätta hur det kom sig att hon började med raku.
– Det är en ganska rolig historia. Jag flyttade först till Sollefteå 2015 i akt och mening att hitta ett sommarställe i Höga Kusten, något jag velat ha ända sedan jag var ung. Jag hittade inget sommarhus i Nordingrå som jag kände passade men såg det här huset som jag köpte 2017 och började veckopendla. Det blev för dyrt så jag flyttade hit. Sedan träffade jag en bonde här i närheten som höll på att röja och han hade delar till en rök som jag fick ta, och även några tegelstenar. Men det blev aldrig någon rök, det visade sig att jag inte har fiskerätt till min tomt.
– I stället kom jag på att jag kan bränna raku, och då föll bitarna på plats. Det är inte helt lätt och samtidigt är det en utmaning varje gång.
När de nyligen brända föremålen fått svalna i vattnet rengör Katinka dem grovt med stålull – och så visar hon hur oförutsägbar detta keramiska hantverk är. Hon ställer upp tre skålar som fått exakt samma glasyr men som har helt olika utseende när de bränts och kylts.
– Det är så många faktorer som spelar in.
Innan skålarna och skulpturerna som Katinka bränt just den här dagen är helt färdiga kör hon dem i diskmaskin och skubbar dem med svinto. Därefter är de redo för försäljning, om hon tycker att de blivit tillräckligt bra. En plats att se hennes konsthantverk på – och kanske införskaffa något – är Nordingrå Konstby i Vännersta.
– Raku är japanska för glädje sägs det. Och visst blir man glad när det går bra.