Som en kreativ urkraft framstår hon med sin passion för tråden och tången. När smyckeskonstnär Stina Urberg beskriver sitt skapande kan man tro att efternamnet är taget, men urberget hon bär i sitt namn har följt hennes släkt och det är den hon nämner när hon får frågan om var skaparkraften kommer från.
– Mitt ursprung har präglat mig starkt. Jag växte upp i ett generationsboende där farmor och farfar bodde med oss. Farfar var min bästis, han lärde mig om hur det var förr, om allmogelivet och om självhushållning.
Att hon skulle bli konstnär var självklart för barnet Stina. Föräldrarna var båda slöjdare och konsthantverkare och det fanns alltid material till och utrymme för Stinas kreativitet. Det var Stinas pappas luffarslöjd som lockade henne att arbeta med tråd och tång.
– Jag fastnade direkt men som så många andra blev jag med åren präglad av samhället att tro att jag måste ha ett riktigt jobb. Intresset för historia och traditioner gjorde att valet föll på att läsa till arkeolog och museivetare. Tråden och tången följde med, det är som med stickning, något att ha i händerna.
Stinas smyckeskonst blev under studietiden ett sätt att låta hjärnan vila från allt det teoretiska. Senare, när hon gick in i väggen och blev långtidssjukskriven, var det i stället en form av terapi.
– Det är en lisa att arbeta med tråden och jag söker mig dit i alla lägen. När jag skulle ut i yrkeslivet efter sjukskrivningen visste jag inte var min plats skulle vara men då rullade mitt tåg verkligen in på perrongen.
Tåget som Stina syftar på var en stylistsalong i Umeå som sökte en sömnadskunnig person och Stina fick jobb som ändringssömmerska.
– Det kändes rätt i hjärtat eftersom jag levde med hållbarhet och återbruk innan de fina orden började användas.
Stina kom så småningom i kontakt med företagsinkubatorn eXpression Umeå. Hon gick på en av deras träffar, deltog i en kurs och kom med i deras inkubator där hon utvecklade sitt företag.
– Det blev tydligt att det börjar hända saker när man börjat gå på sin tänkta väg. Jag avslutade min tjänst som sömmerska
2019 och sparkade ut både Jante och Luther. Sedan dess skapar jag smyckeskonst för individer men också utsmyckningar.
Stipendiet på 50 000 kronor från Region Västernorrland kom med motiveringen att Stina är ett gott exempel på hur företag inom kulturella och kreativa branscher inte växer hierarkiskt utan ofta skapar utveckling i kluster, där olika företagare i en bransch stärker varandra.
– Jag fick beskedet när jag var i en kreatörsvacka, en sådan där period då jag undrar vem jag tror att jag är. Det var helt fantastiskt att få den bekräftelsen just då och ett tecken på att det bara är att fortsätta.
I sitt företag arbetar hon holistiskt och hållbart och hon samverkar med många för att bygga nätverk. Hon kallar sig smyckeskonstnär och materialdetektiv och söker nyfiket efter material att använda.
– I så stor utsträckning som möjligt använder jag rester från industrin så det blir mycket metall. De sista åren har jag samarbetat med en ventilationsfirma i Umeå som har mycket aluminiumspill.
Stina plockar lös det stora örhänget hon bär för att visa hur lite det väger. Örhänget som hon bär i sitt andra öra är tillverkat av markkabel från vindkraftparken en bit bort.
– Det gäller att vara nyfiken och att inte vara blyg, du vet aldrig vad du snubblar över.
Pärlorna i Stinas smycken är uteslutande återbrukade och hennes passion för vintagepärlor är stor. Påsarna som smyckena packas i är gjorda av finlinne som Röda Korset i Umeå inte kan sälja i sin butik på grund av fläckar eller skador.
– Det skulle vara enkelt att klicka hem allt från en webbshop men jag hittar inspiration och drivkraft i att vara begränsad, att behöva se på ett material och tänka efter vilken teknik det kräver, hur det är framställt och om det är bra för oss att bära.
En fråga som Stina fick av sina coacher på eXpression var vad hon såg för utveckling framför sig om hon siktade ovanför trädtopparna. Svaret blev att någon gång få ställa ut sina smycken i Milano.
– En tid efter det fick jag ett meddelande på Instagram från Milano Jewelry Week. Jag tänkte att det nog var spam men det visade sig att de hade upptäckt mig på Instagram och att de gillade mina smycken och mitt tänk.
På grund av pandemin fick Stina vänta lite men i oktober var det äntligen dags och hennes smycken ställdes ut i gruppen för nutida smyckeskonst, Artistar Jewels.
– Det går inte att beskriva känslan att vara på plats och se sina smycken i det sammanhanget och hur jag positionerar mig bland smyckeskonstnärer från hela världen. Jag kände stolthet över att jag faktiskt är bra på det jag gör och det fanns så mycket inspiration att andas in från skapandets passion, tillsammans med andra.
På väg hem från Milano fick Stina ett meddelande från en av sina återförsäljare. De hade kontaktats av svenska konsulatet som ville ha med sig Stinas smycken till Svenska veckan i Havanna.
– Mina smycken visades av modeller på en catwalk där. Det blev så uppskattat att de gjorde en repris på visningen och det kan finnas möjlighet till mer samarbete där.
Den internationella marknaden är ett självklart steg för Stina, eftersom statusen för att bära smycken och smyckeskonst är mycket högre där än i Sverige.
– Här är vi mer moderata och jag får nästan alltid reaktionen att man älskar mina verk men sedan en försiktig fråga
om jag även kan göra något litet.
I somras slöt Stina cirkeln när hon återvände hem från Umeå till Byviken. Här fortsätter hon bygga sitt företagande och konstnärskap. Den provisoriska ateljén inne i huset ska så småningom flyttas ut i ladugården.
– Det är ett utrymme som ingen har rört sedan det stod boskap där på 50-talet så det blir ett omfattande projekt. Min lunga har alltid funnits här i Byviken och jag hade turen att träffa en göteborgare som också älskar den här platsen.
Ena väggen i ateljén har hyllor från golv till tak, fyllda med lådor och väskor som innehåller material. Undrar man hur många tänger en smyckeskonstnär kan behöva finns svaret på en ställning mitt på bordet, hur många som helst.
Drömmen är att känna sig trygg i att kunna leva på sin smyckeskonst men Stina är medveten om att det tar tid att etablera sig och att befästa sitt varumärke. Det är nyfikenheten på material, tekniker och människor som är hennes drivkraft.
– Jag tror att när vi gör saker tillsammans lyfter vi oss till nivåer och sammanhang vi inte tar oss till annars så jag samlar på sköna människor. Det finns så mycket livsglädje i att vara nyfiken och kreativ, det gör att vi håller oss unga.