Gemenskap och värme

Klockan är strax 11 på torsdagsförmiddagen. Utanför entrén har det bildats en kö.
– Då öppnar vi då, säger Robert Lindgren från den långa hallen som vätter mot matsalen och köket.
Han vänder sig mot församlingsmedlemmarna som fortfarande dukar med tallrikar på det avlånga serveringsbordet. 
– Känner ni er redo?
Det vankas julbord på Frälsningsarmén i Örnsköldsvik. Som kårledare tillsammans med sin fru Carina vet Robert hur viktigt ett sådant kan vara för den som av olika anledningar har det tufft i livet. Som kanske missbrukar, förlorat både jobb och hem och halkat efter i ekonomin. På måndagarnas och torsdagarnas Soppkök erbjuds mat och tak över huvudet. I dag står julbordet för säsongsavslutningen.
– Den sociala biten är väl så viktig. Människan kan vara hungrig, men den kan vara hungrig själsligt också. Det är inte säkert att det syns; kanske har man inte trasiga skor, men man är trasig invändigt. Man har inte någonstans att gå, att vara. Då är vi en plats att sitta ned på en stund.
Dörrarna öppnas. Hallen fylls av sorl. Det är kallt i dag, konstaterar någon och får medhåll av en annan. De följande 20 minuterna fortsätter besökare att strömma in, extra bord och stolar ställs fram.
Robert hälsar välkommen och en traditionell andakt tar vid. Vid ett bord sitter sedan Agneta och väntar på sin tur att ta för sig av bland annat skinka och lax.
– Jag hade inte levt i dag om det inte vore för soppköket, säger hon. Jag hade knarkat ihjäl mig. Det här betyder mycket för de hungriga och hemlösa som behöver värma sig och kanske få ett Guds bud. Den sociala biten måste man ha, den är viktig för alla. Vi träffas och skrattar – det är helt underbart.
23 januari öppnar Soppköket igen. Verksamheten fortsätter dock alltjämt. Bland annat i form av församlingens Matkasse, för den ekonomiskt utsatte att ansöka om. Och Julgrytan; insamlingen ute på Örnsköldsviks gator och torg. Därifrån går pengarna oavkortat till presentkort för ö-viksfamiljer att köpa mat för. 
Robert går runt bland borden och småpratar med de flesta. En äldre dam iförd jacka kommer fram för att tacka. På väg mot entrén vänder hon sig om och utbrister glatt:
– Det här var gott!