Annika Harju Dolah är arkitekten som växte upp i Örnsköldsvik men flyttade till Uppsala och senare Malmö för studier i Lund. När det blev dags för examensarbete föll valet på att ta fram ett utvecklingsförslag för hamnområdet i hemstaden. Arbetsnamnet blev Fiskeboden, sprunget ur vikten av att förankra projektet i platsens kultur och historia.
– Det var verkligen ett självklart val, säger Annika. En av anledningarna till att jag ville läsa till arkitekt var att göra platser tillgängliga för fler. Ju fler det är som ska kunna använda en miljö eller plats desto svårare är det att gestalta den. Den ingången har följt mig i mina studier så jag ville ta mig an ett sådant projekt.
I examensarbetet väljer studenten ofta att rita en särskild byggnadstyp eller att arbeta med en plats som får svara på vilken byggnad som är lämplig. Annika valde en plats, kanske den mest attraktiva i Örnsköldsvik.
– Jag har spanat på inre hamnen ända sedan jag började plugga. Där finns fantastiska kvaliteter som fler borde få nyttja. Det är verkligen ett paradläge som förtjänar bättre än att vara en parkeringsyta.
Just parkeringsfrågan har stor betydelse i det här fallet vilket Annika fick bekräftat i sina kontakter med tjänstemän och politiker från Örnsköldsviks kommun. Hennes handledare på skolan hade inte samma syn på saken.
– Det finns ett visst storstadsfokus bland arkitekter där mycket handlar om att skapa bilfria miljöer. I Örnsköldsvik ser det annorlunda ut och om något ska hända i hamnen behöver de 200 parkeringsplatserna ersättas. Jag visste att hela projektet skulle falla om jag inte kunde hitta parkeringsplatser på annan plats så i ett medskick föreslog jag ett nytt parkeringshus i området vid arenan.
När Annika påbörjade sitt examensarbete för ett år sedan tog hon tidigt kontakt med Örnsköldsviks kommun för att lära sig mer om platsen och få veta om det fanns några planer för den.
– Vi hade vårt första samtal i juni förra året. Det visade sig vara perfekt timing eftersom en diskussion om att utveckla platsen enligt översiktsplanens ambitioner precis hade kommit upp och man planerade att ta fram en skiss för hur området skulle kunna utvecklas.
I den fördjupade översiktsplanen läste Annika att delar av området avses vara en yta med park och grönska mellan Strandgatan och vattnet. Något som väckte en nyfikenhet på vad Annika tyckte och tänkte. Efter inter-vjuer med kommunens tjänstemän var det dags för research och ett besök på platsen.
– Det var extra noga att inte påverkas av mina egna åsikter och erfarenheter. Jag ville att platsen och ö-viksborna själva skulle få svara på vad som behövs. Jag hade kunnat göra ett än mer djuplodat dialogarbete vilket hade lyft projektet ytterligare.
Enligt Annika är ungdomar underrepresenterade i dag, särskilt de som inte sportar men som behöver någonstans att hänga.
– Många positiva steg har tagits för att skapa platser för unga, som skejtparken och andra idrottsanläggningar. Nästa steg är att skapa variation så att det finns något för alla. Kulturbibilioteket i mitt förslag är tänkt som ett komplement till befintliga platser.
Förutom svårigheten att vara neutral var det en utmaning för Annika att begränsa sig.
– Det har varit svårt att inte ta sig an ännu mer av stadskärnan eftersom det finns så många möjligheter i Örnsköldsvik. Jag hade en idé om ett grönt stråk som skulle binda samman flera befintliga gröna områden. En bastu vid badplatsen kändes given men den finns inte med i det här förslaget.
I dag arbetar Annika hos White Arkitekter i Stockholm. Där är hon en del av gruppen Public som tar sig an större offent-liga uppdrag.
– Jag jobbar med flera olika projekt just nu, bland annat utbildnings- och vårdmiljöer samt ett kommunhus i en av Stockholms läns kommuner. Det roligaste med jobbet är samarbetet med kollegorna och möjligheten att få insikt i andra yrken. Jag vet hur man ritar ett hus tekniskt sett men inget om att vara lärare eller jobba inom vården. När jag ritar för andra behöver jag förståelse för deras vardag för att kunna utgå från deras behov.
Hon är noga med att betona att hennes examensarbete inte ska ses som ett skarpt förslag utan mer som ett exempel, ett koncept.
– För mig var det viktigt att det skulle finnas med gröna miljöer och någon form av inomhusmiljö, det är något som jag tror på men det finns så klart många andra lösningar för platsen. Med mitt arbete har jag fått skapa diskussion och jag har fått prata med kommunen vilket var ett mål.
Efter examinationen i februari fick tjänste-männen hos Örnsköldsviks kommun ta del av slutresultatet och Annika fick besked om att det har skickats vidare till dem som arbetar med kommande översiktsplaner, som inspiration.
– Det är just så jag vill att mitt projekt ska ses, som ett exempel och ett diskussionsunderlag. Min slutsats är att det inte behöver bli exakt så här men att något borde göras med området, det förtjänar både platsen och alla ö-viksbor.
Annika om Fiskeboden:
Fiskeboden blev namnet på hela området. Jag gjorde gestaltningen av platsen i flera steg och när jag kom till byggnaden ville jag att den skulle vara tillgänglig för alla och förankrad i kultur och historia. Något som många har en relation till är fiskebodarna i skärgården.
Jag började rita hela volymen och där i början är allting ett testande, du skissar fritt och det kan bli helknäppt. Jag testade att rita en fiskebod i enorm skala och sedan dela upp den i flera bodar som sitter ihop. Jag gillar sadeltaken och den täta placeringen av husen, det fick bli en modern tolkning av historiska byggnader.
Annika om badplatsen:
Det här med en badplats är ett hjärtebarn för mig. Om kommunen skulle välja att realisera något från mitt arbete, om så bara en sak, skulle jag önska att det blev badplatsen. Den är så enkel och styrkan i den är den stora soffan som blir en neutral plats där alla kan sitta, tillsammans men utan att prata eller umgås om de inte vill, det ger en känsla av samhörighet. Här kan du sitta året om och bada om du vill. Jag har förstått att det råder lite delade meningar om hur badvänligt det är i hamnen och att det skulle behöva utredas mer noga om idén blev verklighet.
Annika om Kulturbiblioteket:
En viktig del i arbetet var hållbarhet, att spara resurser och gemensamt bidra till ett lågt klimatavtryck. Det är allas uppgift och vårt gemensamma ansvar. Vi arkitekter jobbar i en bransch som har ett ganska stort klimatavtryck så det är viktigt att vi drar vårt strå till stacken genom att tänka smart.
Jag föreställde mig att jag hittat drömbeställaren, en kommun beredd att ta ett jätteansvar för invånarna genom att inte nöja sig med att låna ut böcker, utan även sportutrustning, kläder, musikinstrument, verktyg med mera. Om det här hade varit på riktigt skulle jag ha gjort ett förarbete för att ta reda på vad invånarna behöver, vilket kanske skulle ha resulterat i andra bodar än just de här.
Kulturbiblioteket blir en form av galleria men med utrymmen som är mer än bara butiker. Det här ska vara en mötesplats där du inte behöver betala ett inträde eller köpa saker, vilket tyvärr är vanligt. Särskilt ungdomar behöver sådana platser.
Annika om kranarna:
Jag har förstått att kranarna är något av en vattendelare och när de kom upp under intervjuerna med kommunen blev de alldeles fnissiga och förklarade att många har försökt komma med förslag på hur de ska kunna vara mer än bara museiföremål.
Personligen tycker jag att de är viktiga för stadens historia och en symbol för hamnens betydelse, något att värna om. Kanske skulle de som inte tycker om dem och anser att de bara kostar pengar, gilla dem mer om de var mer tillgängliga. Det här är en konceptidé som handlar om att det ska gå att ta sig upp i kranarna och titta ut, ta en kopp kaffe och ta till sig stadens historia.
Fler förslag Stadskajen
Annikas examensarbete kom till vår kännedom samtidigt som vi gick ut med vår läsarfråga om hur Stadskajen ska utvecklas. Vi har fått in många svar på den frågan och i Tidningen 7 som kommer vecka 24 presenterar vi även de förslagen.