Vi når Linda Engvik Hällsten på telefon när det bara återstår några dagar av en fyra veckor lång lockdown som inneburit att det varit förbjudet att umgås med andra än personer i det egna hushållet.
– Visst har det varit jobbigt men den här omgången har vi åtminstone fått motionera utomhus så mycket vi vill och barnen har fått gå i skolan, säger Linda. Det var värre i våras då vi inte fick gå ut på tio veckor förutom en timmes motion om dagen. Då kunde du bli stoppad och ifrågasatt om du stod stilla. Det enda som höll öppet var matbutiker och apotek. Alla stannade hemma, byggplatser stod stilla, allt stängde ner.
Efter vårt samtal har restriktionerna lättat igen och för London är det just nu nivå två som gäller i det ”three-tier system” som används i landet, där nivå tre innebär de hårdaste restriktionerna.
– På tier två får sex personer mötas men bara utomhus och flera hushåll får inte blandas. Affärer är öppna och pubar och restauranger har öppet till kl. 22. Tier-systemet kommer att gälla fram till våren är det sagt men det ser ut som att det kan bli lättnader under fem dagar vid jul, då tre hushåll ska få blandas.
När vårt samtal rör vid julen ändrar vi fokus och pratar om Örnsköldsvik och vem Linda var innan hon lämnade platsen där hon vuxit upp. En tjej från Bjästa som gick ekonomisk linje på Nolaskolan, jobbade på Barnens Hus och drömde konstnärsdrömmar.
– Jag läste vidare till teknonom, en utbildning som Umeå Universitet gav i Örnsköldsvik. Den tiden handlade mycket om att hitta mig själv och fast jag trivdes bra med livet, jobbet på Barnens Hus och på sjukhusets bibliotek kom jag till ett läge efter mina studier då jag ville ha mer.
Sista terminen på universitetsstudierna gick flyttlasset, från Örnsköldsvik till Linköping, ett enkelt steg men ändå stort.
– Jag bröt upp från ett långt förhållande, lämnade närheten till familjen och flyttade ensam till en stad där jag inte kände någon. När jag var klar med studierna ville jag vidare, jag har alltid haft ett driv att få jobba med något utmanande och jag såg inte att det fanns i Ö-vik då, det kanske är annorlunda nu. Jag ville ha äventyret och just då var det Stockholm som lockade.
Stockholm blev hemma för Linda i 18 år. Den stora staden med uteliv och mycket socialt umgänge passade Linda perfekt och hon fick sin första anställning som ekonom i ett mindre bolag.
– Jag insåg direkt hur bra jag trivdes med ekonomyrket. För mig är det viktigt att vara en del av beslutsfattandet, att inte bara agera utifrån andras beslut. Kanske är det ett kontrollbehov, säger Linda och skrattar. Jag insåg att jag som ekonom får ett inflytande genom att ge råd och vara delaktig i olika beslut.
Några år senare skulle Linda både möta sin blivande man och få sin drömanställning, den som också blev ett steg på vägen till London.
– Jag och Johan träffades på en fest 2001, det var en höstkväll bara tre dagar efter det fruktansvärda ”nine-eleven”. Vi var några vänner som satt i ett fönster och rökte och pratade om vart allt var på väg i världen och just då kom Johan in i rummet. Vi såg på varandra och jag bara visste att ”honom ska jag gifta mig med”. Efter en lång resa blev det vi två.
Jobbet på Universal Pictures var en dröm med ursprung i Lindas kärlek till film, musik och kultur. Allt det där vackra som hon kallar det. Hon minns hur tankarna gick när hon väntade svar på sin jobbansökan.
– Jag satt på en restaurang med Johan och sa att om jag får det här jobbet kommer det att vara min allra största lycka och så fick jag det. Jag var så lycklig, tänk att få jobba med film och ekonomi. Jag har alltid haft lätt för engelskan och är orädd, en bra kombination om du vill jobba i amerikanska bolag.
Linda tog för sig, vågade säga som det var och fick fler arbetsuppgifter och mer och mer ansvar. Till slut var hon ekonomichef för hela filmbolaget i Norden. Paret fick sitt första barn, sonen Carl-Hugo som hunnit fylla 15 och drygt fyra år senare kom dottern Ingrid. De köpte hus i Spånga och livet rullade på.
– Jag och Johan är båda rätt så filosofiska och pratar ofta med varandra om livet, om det blev som vi tänkt oss eller om vi vill något annat. 2012 sa vi båda att det fanns en sak vi inte bockat av på listan och vi var överens om att vi inte ville ångra att vi aldrig provade på att bo utomlands.
Jobberbjudandet från NBCUniversal i London kom två år senare och då gick allt snabbt. Beslutet fattades en kväll i september och flytten gick sex månader senare.
– Vi rensade hela huset och stod på loppisar på Solvalla och sålde nästan hela vårt bohag. Carl-Hugo var nio då och blev jätteledsen och grät när vi berättade men han kom fram till att ett år skulle nog gå och nu är vi inne på vårt sjätte år här.
Familjen har anpassat sig till livet i London och ingen av dem ångrar flytten.
– Vi älskar livet här. Att få vandra genom Londons gator medan staden vaknar, gå längs med Themsen och se solen gå upp. Folket, Londons utbud och alla roliga vänner vi fått från världens alla hörn. Till och med det här året med allt som pandemin fört med sig, har vi ändå känt oss så inkluderade.
Linda berättar om munskydden som alla bär, för varandras skull, inte för sin egen. Hur hon tänker att engelsmännen med sin historia av krig och svåra tider gör det här tillsammans, för varandra.
– Jag bär mitt munskydd för att skydda Dorothy 96 år som bor längre ner på gatan. Det är för hennes skull jag går två meter åt sidan när vi möts och så gör alla. När det var som värst i våras blev det tradition att gå utanför dörren samma tid varje torsdag och höja ett glas och jubla och tuta för att hylla vårdpersonalen. Att få känna den gemenskapen är helt fantastiskt.
– Vi har också fått lära oss en helt ny kultur och att se på Sverige utifrån. Jag uppskattar det mångkulturella här, att alla är så olika och jag älskar britternas hövlighet och deras ”witty” humor. Att man dessutom kunde få nya vänner för livet även på äldre dar, det är en fin insikt.
Längtan till Örnsköldsvik är stark, både hos Linda och Johan, trots att han kommer från Trollhättan.
– För två år sedan blev vår ö-vikslängtan så stark. Jag älskar naturen där och att vara nära min familj och Johan älskar Norrland och det enkla livet där. Förra sommaren slog vi till och köpte en stuga i Trollarviken i Höga Kusten och där spenderade vi en stor del av sommaren som var.
Om allt hade varit som vanligt skulle julen i år ha firats med familj och släkt i Örnsköldsvik. Nu blir det en jul i London i stället.
– Innan corona hade vi besök hos oss en gång i kvartalet och mamma brukade komma fem gånger per år och vi åkte till Ö-vik kanske tre gånger varje år. Den här julen får vi fira på egen hand här i London. Det är en stor svensk comunity här och alla blir kvar så jakten på svensk julmat har börjat. Häromdagen fick Johan tag på ansjovis så det blir Janssons!
På julafton firar familjen på svenskt vis med allt som hör till och på juldagen firar de den brittiska julen
– Då startar vi dagen i finpyjamas med bellinis till frukost. Sedan möter vi vänner och grannar ute, kanske på puben. Ingen missar Queen’s Speech kl. 15 och sedan blir det middag och brittisk humor-tv här hemma. Det blir några dagar ledigt, men inte som i Sverige. Här jobbar vi på jul- och nyårsafton och har inte någon trettonhelg som ger ledigt. Vi åker kanske till kusten för att komma iväg en stund.
Brexit kommer att påverka familjen. De har alla sökt och fått permanenta uppehållstillstånd eftersom villkoren som gällt som EU-medborgare kommer att förändras.
– Nu vet vi att vi kan bo här resten av våra liv om vi vill och vi kan ansöka om brittiskt medborgarskap. Men det finns en osäkerhet kring till exempel sjukvård när vi reser till Sverige eftersom EU:s sjukförsäkringskort inte gäller. Kanske blir det även svårare för vänner och familj att hälsa på oss. Det pågår mycket diskussioner om det här och vad det kommer att innebära för landet. Jag påverkas även på jobbet i och med att regler för TV-sändningar och licenser förändras.
Framtiden är ett oskrivet blad för Linda och hennes familj. Tankar finns på att en dag lämna London, frågan är för vad.
– Vi närmar oss ett vägskäl igen. Att öppna dörren till ett utlandsboende är både positivt och negativt men när dörren väl är öppen är det svårt att stänga den igen. Vi vet inte vad vi vill men är fortfarande sugna på äventyret. Det känns konstigt att det bara ska ta slut och att vi flyttar hem igen, till det som var. Men då refererar jag ju till det som var då och så kommer det ju inte att bli igen.
En flytt till Örnsköldsvik känns avlägsen just nu men inte helt omöjlig längre fram.
– När vi tänker oss en flytt från London känns Stockholm som att återvända till stressen vi upplevde där. Efter en lockdown omvärderar man livet ganska mycket men jag brinner fortfarande för mitt jobb. Just nu vet jag inte om det finns liknande möjligheter för mig i Norrland och kanske inte för Johan heller. Men vem vet? Om fem eller tio år ser det kanske annorlunda ut och då är ju barnen stora. Jag skulle nog säga att vi haft några av våra bästa år här och det är ju helt fantastiskt att man kan få det som vuxen.