Motiveringen löd:
"För en bedövande vacker och smärtsam berättelse om sorg och saknad. Enväl sammanhållen historia, skriven med stilistisk medvetenhet och utmärktbehärskning av de språkliga uttrycksmedlen".
Agnes, från Gottne, går sista året på vård- och omsorgsprogrammet och har alltid tyckt om att skriva. För det mesta har det blivit texter om människor; om sorg och glädje.
– Jag brukar få många idéer bara jag ser någon människa i min omgivning, säger hon och berättar att hon skrivit sedan barnsben. Dessutom har det blivit en och annan dagbok genom åren, säger hon och skrattar.
Idén till vinnarnovellen fick hon eftersom hon upplevt sorg på nära håll när en familj som står henne nära drabbades.
– Jag läser en hel del, när inte studierna tar upp min tid och favoritförfattaren är John Green. Människoöden och romantik ska det va.
Till hösten börjar Agnes på bibelskola i Oxford under ett år och sedan funderar hon starkt på att utbilda sig till sjuksköterska, men skrivandet tänker hon inte lägga åt sidan.
– Nej, nog blir det mer av den varan, speciellt nu när man blir uppmärksammad och vunnit pris, säger en överlycklig novellvinnare.
De tre andra pristagarna i novelltävlingen blev:
Josefin Larsson, Sophie Berggren och Khaled Al Moulla.
Vinnarnovellen: ”Men hon slutade inte lyssna”
"Du kallade dig John"; Stod det. "Du kallade dig John. Jag är Annie och har något viktigt som du lämnade kvar." Hon kände ingen John, inte någon Annie heller. När hon tänkte efter kände hon inte många överhuvudtaget längre. Men när hon läst uppslaget i den informationsfattiga lokaltidningen, som var fylld med gratulationer, dödsannonser och efterlysningar, hade hon ändå fastnat vid korta texten. Hon visste exakt vem det handlade om.
Samtidigt som hon sakta lade ned tidningen på det slitna köksbordet blev hon medveten om den enorma tomhet och tystnad som omgav henne. Hon såg sig omkring i rummet. Tomheten ekade omkring henne trots att rummet var fyllt med möbler till den gräns att rummets fria ytor inte var i närheten så stor som de täckta. Hon harklade sig och lutade sig bak mot trästolens ryggstöd som gav ifrån sig ett missnöjt gnekande. Mittemot henne stod en likadan stol, men den var helt tyst. Inte ett ljud gav den ifrån sig. Tystnaden kröp sig närmre. Hon harklade sig igen som för att hålla den på avstånd men var nu helt omringad. Hon slöt sina ögon och lät sig täckas totalt.
Väggarna skakade av smällen som uppstod när ytterdörren inte smälldes upp och pallen som stod i hallen gnekade högt när tyngden från en kropp inte lades på den. Trägolvet knarrade och finporslinet skallrade i takt med två trötta fötter som inte sakta lyftes fram över hallgolvet. Hon förblev ensam i rummet när ingen steg in genom den lilla dörröppningen och när hon andades djupt genom näsan kände hon doften av billigt rakvatten som ingen bar. Allt detta kunde hon stå ut med. Men när stolen mittemot henne inte gnällde till och bordet inte skakade lätt under en annans arm, sträckt över bordet, mot hennes upplevdes tystnaden av henne som ett öronbedövande vrål. Men hon slutade inte lyssna. Hon fortsatte att lyssna efter varje rörelse som inte inträffade och fortsatte känna allt som inte kändes.
Hon slog upp ögonen. I rummen var allt stilla. Inte ens de små dammkornen som vanligtvis brukade segla runt i solljuset tycktes röra sig. Mellan de dammiga hyllorna, som precis som förut var fyllda med halvfula porslinsgubbar, vissnande plantor och gamla fotografier, ekade tomheten. Precis som förut. Precis som tiderna som skulle komma.
I småstadens informationsfattiga lokaltidning var det sällan någon som läste något annat än uppslaget som var fyllt med gratulationer, dödsannonser och efterlysningar. Ofta fyllde någon grannes barn år och kanske ännu oftare stod något bekant namn skrivet i en dödsannons. Hon, som alla andra, hade slagit upp dessa sidor. Samma bilder och texter hade mött henne som vilken annan lokalbo som helst. Men när hon hade lagt ifrån sig tidningen den dagen var det bara hon som hade lämnat kvar små spretiga spår efter en bläckpenna mellan en kryptisk efterlysning och en kvinnas ord om sin döde man.
"Det var mig du glömde, min kärlek. Det är jag som är lämnad kvar."