Reflekterande präst blir biskop

Arbetsrummet i församlingshemmet i Arnäs, där hon följer årstidernas skiftningar i äppelträden utanför fönstret, ska snart bytas mot ett annat rum – i Härnösand. Den 14 december kommer Eva Nordung Byström från Moliden att vigas till biskop och efterträder stiftets nuvarande biskop, Tuulikki Koiunen Bylund, som går i pension.

Vid en ceremoni i Uppsala domkyrka kommer Eva att få biskopsinsignierna, mitran och kräklan – den toppiga huvudbonaden och den symboliska herdestaven, och bli en av de tretton svenska biskoparna. Prästkorset i silver kommer att bytas mot ett större i guld med en tyngd som påminner om ansvaret som kommer med uppgiften.

Eva föddes den 21 april 1957 på Örnsköldsviks sjukhus och tillbringade sina första månader i fabriksdoften i Husum. Egentligen skulle hon ha fötts i Härnösand, där familjen bodde, men då Evas pappa var bortrest hade hennes mamma åkt upp till Ö-vik för att vara hos sina föräldrar. Efter några flyttar, först till Sundsvall och sedan Kalix, slog sig familjen till ro på Evas födelseort.
– Vi flyttade hit när Vintergatan var nybyggd – den var inte ens asfalterad då, säger Eva och berättar att hon kom ifrån ett troende hem där föräldrarna var, som hon säger; lite lagom engagerade i den kyrkliga verksamheten.
Själv kom hennes första riktiga engagemang i kyrkan genom musiken. I körer och i andra sånggrupper.
– Där fick jag frågan om jag kunde hjälpa till i någon ungdomsgrupp, så jag halkade in på det och kände att det passade mig. Barn och unga är viktigast. Inte bara för att de är vår framtid, utan för att de är vår nutid. Det finns så mycket fint hos barn och unga som stelnat hos oss vuxna.

Sociologer brukar säga att våra värderingar grundas i 18-20årsåldern, när hjärnan mognar. Därför är det extra viktigt att man fokuserar på den här gruppen. Tittar vi på vad den här gruppen har för värderingar så ser vi hur framtiden kommer att se ut – det är viktigt. Sen finns det även stor visdom att hämta hos de äldre. De som har erfarenhet och inte är så rädda att säga vad de tycker. Kunde man hämta kunskap från de här grupperna skulle vi i mitten kanske bli lite visare.

– Jag har jobbat med ungdomar i stort sett hela mitt liv. Det är först nu som det avtagit. Jag har andra arbetsuppgifter och så börjar jag bli så gammal att det är svårt att hänga med i deras musiksmak och så. Då får någon annan, yngre, ta över. Som chef ser jag det mer som att jag får se till att möjliggöra ungdomsarbetet, snarare än att jobba själv med det – och det är inte alls dumt det heller, säger Eva som innan sin nuvarande tjänst som kyrkoherde i Arnäs Gideå Trehörningsjö pastorat jobbat som Gymnasie- och högskolepräst, församlingspräst, församlingsassistent och haft mängder av andra uppdrag under sina 30 år som präst.

Hon har bland mycket annat varit mentor för nyblivna kyrkoherdar, etisk rådgivare för kommunens beroendeenhets behandlingsprogram, haft kuratorsuppdrag för Örnsköldsviks ungdomsmottagning och agerat föreläsare i sammanhang där etik, ledarskap, konflikt- och krishantering och HBTQ-frågor diskuterats.

Att Eva skulle bli präst var inte någon självklarhet. Efter gymnasiet var hon skoltrött och visste inte vad hon ville göra med sitt liv.
– Det var under den första stora vågen av arbetslöshet så jag bestämde mig för att läsa en grundkurs i religionsvetenskap i Umeå. Jag var tvungen att göra någonting och kursen var en bra grund som jag till exempel skulle kunna använda mig av om jag ville bli lärare, säger Eva och fortsätter.
– När jag jobbade som ungdomsledare var det många som sade att jag borde bli präst, men jag kunde inte tro att det var för mig. Men andra eller tredje delkursen i religionsvetenskap sa en av våra lärare, Lennart Koskinen som så småningom blev biskop, någonting. Det var en onsdagskväll och vi hade gått till en församlingslokal på Ålidhem där vi drack te, läste och diskuterade livets frågor – studenter som vi var. Jag var ganska tystlåten av mig, men Lennart vände sig till mig och sa: ”Hörru, skulle inte du kunna bli präst.”

Jag hade massor av argument mot, men han sköt ner alla en efter en. Sen funderade jag mycket på det här, och jag fick ingen ro förrän jag till slut bestämde mig. Den dagen sade jag till Gud: ”Om jag ska göra det här måste du hjälpa mig.” Och tenta för tenta tog jag mig igenom det. Jag är av åsikten att om man blir kallad ska man gå och beslutet att bli präst var rätt på ett sätt jag aldrig förstått tidigare. Det är för mig ett av de starkaste gudsbevisen – att jag faktiskt blev präst.

Livsvalet har inneburit kontakter med många människor i såväl glädje som sorg. Det har varit möten som Eva uppskattat, även om de inte alltid varit enkla.
– Man blir väldigt präglad av att möta de tunga delarna av folks liv – att möta dem i sorg och följa med dem en bit på vägen. Vi präster fungerar mycket som en samtalspartner. Svaren ligger alltid i människorna själva. Det gäller bara att de ska få hjälp att hitta dem. Ingen kan göra det på egen hand, utan alla behöver någon att prata med.

Själv har Eva sina egna funderingar. Den 30 minuter långa bilresan mellan hemmet i Moliden och arbetsplatsen i Arnäs ger en hel timme om dagen att bara låta tankarna gå. Att vara reflekterande ser hon som en plikt inom yrket, för även om det inte finns färdiga svar så bör hon åtminstone ha funderat över frågorna och kunna diskutera dem.
– Frågorna och svaren rör sig i och med att man får insikter och kunskaper. När jag var barn hade jag ett sätt att se saker, ett annat när jag var tonåring och ett annat nu. Allteftersom livet gått och jag har fått mina törnar så har jag lärt mig mer. Det kan hända saker som får en att omvärdera – det är sunt. Man kan inte svälja allt med hull och hår. Jag gillar inte fanatism och tro som stödjer sig på ordagranna tolkningar, utan jag tror att vi fått någonting mellan öronen för att använda det. Jag tror att Gud tål det – annars är hen inte Gud.

– Jag tycker om att tänka och fundera och jag har haft perioder då jag tvivlat. I tonåren naturligtvis, men även som vuxen – det vore konstigt annars. Jag tvivlar fortfarande ibland – det finns så mycket jäkelskap i världen – men jag landar ändå alltid i tryggheten som är Gud. Jag kan vila i den tryggheten samtidigt som jag får banka på den och pröva den. ”Buren av den som bär allt” är ett bra uttryck som passar.
– Att leva med Gud är som att leva i vilken relation som helst. Är man ärlig med vem man är så finns det alltid mer att utforska hos en människa, och om jag låter Gud vara den Gud är och så är det ett område som aldrig blir färdigutforskat.