Det ligger helt enkelt i felandets natur. För varje rätt svar finns det hur många felaktiga svar som helst, så när vi väljer mellan rätt och fel har vi oddsen emot oss från första början. Vi vill gärna tro att vi har en inre sanningskompass som leder oss rätt men i så fall är den uppenbarligen trasig hos de flesta. Hur kan det annars komma sig att de flesta människor inte håller med oss?
Oavsett om du är moderat, sosse eller miljöpartist, kristen, muslim, hindu eller ateist, GI-fantast eller anhängare av tallriksmodellen så lever du i en värld där en majoritet tycker annorlunda än du.
Hur sannolikt känns det då att just du har rätt om allt?
Vi accepterar att det är mänskligt att fela och att vi alla har fel ibland men när det gäller just mig, eller just dig, blir det jobbigare. Du kan inte komma på en enda sak du har fel om, eller hur?
Att inse att vi har fel känns både jobbigt och pinsamt. Att bara ha fel, utan att inse det, känns mycket bättre.
Det känns som att ha rätt.
Därför vill vi förtvivlat gärna tro att just vår världsbild stämmer perfekt överens med verkligheten och när vi tror det ställs vi inför ett problem:
Hur ska vi förklara att världen kryllar av folk som har fel om allt?
Vår första slutsats brukar bli att de helt enkelt inte vet lika mycket som vi. När vi generöst delar med oss av vår kunskap, och de ändå inte vill dela vår världsbild, drar vi nästa slutsats:
Att de är dumma i huvudet.
När vi inser att de är ungefär lika smarta med samma kunskap, men lik förbaskat ser världen annorlunda än vi gör, kan det bara finnas en förklaring:
Att de medvetet förvrider verkligheten för att den ska passa deras syften.
I det ögonblicket, när vi börjar se alla med avvikande åsikter som våra motståndare, blir vår felfobi ett problem för samhället i stort.
Så fort vi berövar oss själva på möjligheten att erkänna fel ens för oss själva blir vi farliga för varandra. För om just jag bär på den enda sanningen måste det innebära tre saker:
1. Att jag inte behöver lyssna på andra (för de har ju ändå fel).
2. Att jag har rätt att pracka på dem min sanning (för det är ju för deras eget bästa).
3. Att de som vägrar inse sanningen är mina fiender.
Där gör det ingen skillnad om du är kommunist, nazist, fascist eller religiös fundamentalist. Eller fotbollshuligan
eller ett riktigt fanatiskt Bieber-fan.
Att många konflikter och övergrepp genom historien skett i religionens namn beror nog på att religion inte lämnat något utrymme för att ha fel. Hela dess existens har byggt på att kunna servera mänskligheten de Enda Rätta Svaren och när företrädarnas ord inte får ifrågasättas återstår bara blind lydnad.
Jag tror att korstågen på 1100- och 1200-talet hade sett annorlunda ut om alla som deltog i dem tänkte men det är klart, judarna och muslimerna kanske också har en poäng?
1600-talets häxjakter torde också ha skördat färre dödsoffer om alla iblandade tänkt tanken jag kan ju ha fel.
Jag är svag för den vetenskapliga metoden att utforska världen på, eftersom den i motsats till vad namnet antyder inte handlar om att veta. Även de mest övertygande teorier, som att jorden är rund, får bara gälla som fakta fram till det ögonblick när de motbevisas. Så ser kravet ut på all forskning. Vetenskap handlar om att tro, på så goda grunder som möjligt, men att i varje läge förbli öppen för möjligheten att du har fel. Jag tror att den metoden är nyttig att applicera på allt i livet; från politik och religion till relationsgnabb och frågesport.
Men jag kan ju ha fel.