Han ingick i en ockupationsstyrka på elva pers som i somras tog över den gård utanför Trehörningsjö där mina föräldrar bor. Det händer nästan varje år och är lika trevligt varje gång.
Inkräktarna utgjordes av mig, min käresta, min lillasyster, min lillebror, en lillebror till, min storebror, hans fru, deras dotter, min storasyster, hennes yngste son och hennes numera arvlöse sjuåring.
Han kämpade hårt för att förstå vad det var för fel på mig, som frivilligt utsatte mig själv för en massa tjejbaciller, och fortsatte sitt förhör under en biltur:
Är du kär i henne?
Jajamen.
Allvarligt?
Ja, allvarligt!
Tänker ni gifta er?
Nån gång hoppas jag att vi gör det.
Men bläää, jag vill inte vara med er längre!
När vi avslöjade för honom att hans egen mamma och pappa var gifta och till råga på allt med varandra försökte han i panik kasta ut sig själv genom bilfönstret. Turligt nog var det en fönsterruta i vägen.
Grabbens lillebror, en fyraårig inkarnation av Nalle Puh, hade desto större respekt för sin morbrors flickvän. Jag måste vara snäll med henne
för hon kan karate! hördes han mumla inför deras första möte.
(Lustigt nog brukar jag mumla exakt samma sak inför våra dejter).
Grabbens oro för karatesparkar gav mig ett försprång i kampen om hans gunst. Han ville gå dit jag gick, sitta hos mig vid matbordet, äta vad jag åt och hans sista ord till sin mor vid läggdags var att morbror Torbjörn hade coolt skägg.
Det borde ha varit omöjligt att matcha för min flickvän, som inte har något skägg alls
men på något sätt bräckte hon mig ändå och kuppade till sig rollen som barnens favorit innan veckans slut.
Förkrossad insåg jag att inget skägg i världen är någon match för hennes livsfarliga kombination av charm och våld.
Bortsett från detta nesliga nederlag var veckan med familjen lika trevlig som den var trång.
En säng flyttade in i på kontoret och en annan i min skrubb; min storasysters familj flyttade in i min lillasysters rum och min lillasyster flyttade ut till ett tält i trädgården. Där trivdes hon utmärkt tills det började regna. Varför tillverkarna satt in oskyddade nätfönster, men flärpar på insidan som ledde in allt vatten, framstod som ett mysterium till det visade sig att vi monterat tältet ut och in.
Med andra ord var det mesta sig likt denna sommar. Semesterveckorna försvann spårlöst, solen var ute efter att döda mig (en halvtimme utan solskydd räckte för att jag skulle se ut som en rödbeta i ansiktet) och det tog inte ens en halvtimme för mig att fylla en tvåliters plastpåse med snorpapper när hösnuvan la in sin överväxel.
Nu ser jag fram emot elva härliga jobbmånader där jag kan ta igen mig inför nästa gång.
