Inte desto mindre fångades jag upp av Gessles ord som rungade ur högtalaren. "Det är tuffa tider, för en drömmare" påminner mig om sommaren 2004 då jag återvände från Nya Zeeland och skulle börja i en ny klass och märkte även att jag gått upp 10kg och att min f.d. pojkvän blivit tillsammans med någon ny.
"Det är över nu" kan man förstås koppla till vad som helst som inte längre äger rum, men på något vis passar inte "ge upp" och likgiltighet för någots slut in i min värld. Jag kämpar to the bitter end och jag mår illa av melankoliken som denna låt sätter igång inom mig.
"Billy" påminner mig om personligheterna på Hasselskollektivet.
"Sommartider" kastar mig tillbaka på studentflakets gung förbi Sergels torgs fontän. Glädje och sorglöshet!
Ett otroligt känslosvall skedde inom mig och jag gick långsamt hem med min cykel och laddade för en dag på jobb följt av ett kvällsdopp i havet! :)
