Krönikan: Kriminella fasoner

Någon har brutit upp plåthuven framför styret, slitit loss lampsockeln och snott glödlampan!

Ironiskt nog den nyaste delen av hela moppen eftersom jag bytte ut den så sent som i höstas. Då, när den gamla lampan slocknat för gott, irrade jag runt på stan i tre timmar innan jag fann en butik som sålde vad jag behövde – och kanske är det just därför den blivit stulen nu.

Behöver man en sån där lampa är det helt enkelt enklare att stjäla den från nån annans moped än att hitta någon som säljer den.

Genom åren har jag hunnit råka ut för alla de vanligaste stölderna (plånbok, cykel, kamera, tandborste…) men det här var nytt. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska vara chockad över det hemska brott jag utsatts för, arg över att lampan är borta, glad över att resten av moppen är kvar eller imponerad över hur smidigt skurken lyckades bryta upp huven – för är verkligen skitsvårt och krävde tre kollegors samlade insatser i höstas.

Till slut väljer jag att bli missnöjd över den tvivelaktiga kvaliteten på brottet som sådant. Om jag ändå ska bli bestulen kräver jag att få bli det ordentligt!  Vart har skurkarnas yrkesstolthet tagit vägen? Antingen stjäl du hela moppen eller så får det vara! 

Annat var det på min tid, när jag i min ungdoms dagar terroriserade världen med kriminella fasoner av varje tänkbart slag. Nostalgiskt ser jag tillbaka på alla de brott som polisen aldrig satt dit mig för:

Det började redan i dagisålder, när jag hälsade på hos pappas jobbarkompis Åke och fick leka med lego som hans vuxna barn glömt kvar hemma. Där låg den: en legobit i genomskinlig grön plast med den förföriska texten ”garage” på. Jag förtrollades av dess strålglans, stoppade ner den i fickan och smugglade hem den samma kväll. För att undkomma rättvisan flyttade jag sedan 100 mil norrut, och jag befarar att farbror Åke sörjer sin legobit än i dag.

Kort därefter stal min lillebror ett paket bamseplåster från Konsum genom identiskt tillvägagångssätt; att stoppa ner det i fickan – så det råder ju ingen tvekan om vem han var inspirerad av.

För att leva upp till fördomen om elaka storebrorsor stängde mitt sexåriga jag in lillbrorsan i en garderob i minst tre sekunder. Ända sedan han blev större och starkare än jag har jag med fasa väntat på att han ska ge igen.

I samma ålder utsatte jag samma lillebror (stackars pojk!) för hotet att inte vänta på honom i trappen. Det kan låta lite blekt, men brorsans korta ben ville så gärna hänga med i min takt att varje gång jag sprang ifrån honom nerför trappen ökade han hastigheten genom att trilla resten av vägen.

Det här var alltså ett fruktansvärt hot om att orsaka skador som aldrig bevisligen kunde knytas till mig vid en brottsplatsundersökning.

När jag i nionde klass svingade en bandyklubba bakom mitt eget huvud, och träffade en kille så illa att han fick sy ihop tinningen, kom jag undan åtal av en enda anledning:

Jag siktar så himla dåligt att om jag verkligen hade försökt träffa honom skulle jag ha missat.

I mina vilda tonår klättrade jag uppför en husfasad, tog mig in genom ett öppet fönster på andra våningen, smög ner för trappen, låste upp ytterdörren och släppte in min kvinnliga medbrottsling.

Att det var hennes hus hör inte hit.

Det här brottet har jag inte hunnit med än, men en gammal dröm är att få utföra ett bakvänt brott där jag tar mig in obemärkt i någons hem – och sen lämnar grejer i stället för att stjäla dem.

Det kändes som ett nytt, fräscht grepp ända tills mitt bakhuvud påpekade att tomten redan gör så.