Regnet dundrade våldsamt mot barnhemmets plåttak. Oändligt med droppar som i ett accelererande fritt fall kastade sig ner över jorden och i ett desperat självmordsanfall upplöstes i en våldsam, obetydlig explosion. Det lät som om hundratals stålskodda hästar bestämt sig för att dra igång en hetsig galopperande dans däruppe, med hovarna ivrigt smattrande under sig. Den unge pojken visste inte om han skulle kalla fenomenet för oljud, eller bara ljud. Han visste inte heller om han gillade det eller inte, utan konstaterade bara dess existens och accepterade det för vad det var.
Trots det temporära skyfallet var det en ovanligt varm sommarnatt, alltför varm för att sova i med ett täcke. Ändå var det precis vad pojken gjorde, och han hade dragit sitt eget ända upp till hakan.
Det var så sovande människor gjorde, och en sovande människa var precis vad han ville föreställa.
Men han var klarvaken.
Timvisaren hade vandrat flera varv på sin urtavla när den siste rumskamraten till slut fallit i dvala. Själv låg pojken sömnlös och stirrade upp i taket. Ibland brukade han låtsas att det i själva verket var natthimlen i något avlägset exotiskt land. Ett land där eldflugorna flög och syrsorna sjöng. Där främmande ljud kunde hördes om nätterna, och där sommaren varade för evigt. Ibland tyckte han sig nästan kunna urskilja utströdda stjärnor också, otaliga som snöflingor i en decemberstorm.
Men den här natten spenderade han inte åt fantasin, utan åt väntan.
När han med säkerhet visste att det enda som bröt det regelbundna snarkandet var han själv, klev den föräldralöse försiktigt upp ur sin säng.
Högt ovanför honom, knappt synlig genom den täta molnmassan, tittade en elfenbensmåne blygsamt fram. Den såg skör och bräcklig ut där den hängde på natthimlen. Ett tunt porslinsskal som närsomhelst kunde fragmentera i miljontals gnistrande skärvor, och sakta singla ner över atmosfären. Trots ansträngda försök lyckades månstrålarna inte bryta igenom det täta diset, och ett tjockt dunkel slukade hela sovrummet. Men det gjorde ingenting, pojken kunde omgivningen utantill och hade inte mycket användning för sina ögon iallafall.
Den ulliga mattan kändes mjuk och trygg mot de nakna fötterna när han ljudlöst gled ner på golvet i sin pyjamas. Med trevande fingrar fann han sin förberedda resväska under sängen och drog ljudlöst fram den från sitt gömställe. Pojken smög sedan försiktigt fram till fönstret med lätta steg, som om golvet under honom var skapat av en papperstunn is. I det bristfälliga ljuset knäppte han sedan upp väskans blänkande stålspännen och synade innehållet.
Allt stämde, allt var där. Hans slitna gamla gympaskor, en ficklampa, några stulna smörgåsar från köket och ett urblekt fotografi. Det var svårt att urskilja motivet i det svaga skenet, men han visste precis vad det föreställde. Ett vackert leende par med en oförstående bebisversion av honom själv mellan sig, två lyckliga föräldrar och deras son. Det enda han hade kvar från en föredetta verklighet.
Inatt skulle det ske. Inatt skulle han flyga för sista gången. Han blickade upp på den sfäriska himlakroppen vars gestalt nu sakta började träda fram genom molnkulissen.
Det var tomt däruppe. En karg yta omsluten av ett vakuum, ett ingenting. Det var ett ärrat klot i ingenstans. Där fanns snölösa alper som stolta reste sig ur marken. Där fanns storslagna slätter, avskalade på all form av vegetation och liv. Där fanns gigantiska vattenlösa oceaner, tomma förortsbassänger som gapande stirrade ut i rymden, och allt var penslat i samma gråskala. Ett marmorlandskap.
Trots sitt ogästvänliga yttre tyckte barnhemsungen om att åka dit, och han gjorde det ofta. Ibland när den jordliga tillvaron var alltför påfrestande var det lättast att bara lämna allt, bara flyga iväg. Ta farväl av planeten och problemen, och bara sväva.
Däruppe styrde inte jordens lagar. Däruppe vägde han ingenting, varken hans kropp eller hans själ. Istället kändes allt overkligt lätt, nästan skrattretande. Tiden var inte heller densamma där, den existerade inte på månen. Allt var som det alltid hade varit, varje krater och varje krön. De första astronauternas fotspår fanns fortfarande kvar däruppe, helt orörda och intakta. Fyrtio år gamla och fortfarande dagsfärska, som om mänsklighetens stora steg togs redan samma morgon. Bredvid dem fanns pojkens egna avtryck prydligt placerade, som om de var tryckta av en stor bokpress. Han hade sett mycket, men än fanns det ställen att utforska, ställen där ingen satt sin fot ännu.
Den varsamma sommarbrisen var sval mot barnets ansikte när han med kirurgisk försiktighet öppnade fönstret. Det metalliska ljudet av friktion fick honom att grimaserande stanna upp i sin rörelse och han kände hur det pulserande hjärta ökade farten i bröstkorgen. Han höll spänt andan och lyssnade efter ett tecken på reaktion, men det snarkande maskineriet fortsatte utan avbrott bakom honom. Han knäppte igen sin resväska och höll den bestämt i handen, så hårt att knogarna vitnade mot metallen. Sedan hävde han benet över kanten och satte sig stelt på fönsterkarmen, med fötterna dinglande över den våta asfalten långt där nedanför. Pojken skruvade lite lätt på sig där han satt. Det var första gången han flög i regn, och första gången han var nervös. De sovande i sina sängar fick honom att känna sig bättre till mods, lite mindre ensam inför sin stora odyssé.
Som på en given signal upphörde plötsligt regnet, som om resurserna däruppe plötsligt tagit slut. Som om de bomullslätta behållarna kramats ur på varje droppe. I molnens abdikerande frånvaro reste sig istället den bleka kolossen i all sin prakt. Pojken tittade häpet och förundrat på den ett långt tag. Hans egen måne, precis som sången som spelades på radion ibland. Pojken slöt sedan sina ögon och blundande hårt. Han satte sina bara fötter mot väggfasaden, sedan hoppade han.
Han föll, och han flög.
