I spegeln står en man. En matt, svag och färglös man. Hans ögon möter mina, ögon som är tomma på liv. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan. Men han har inget hopp mer. Är det därför han är så tom?
Det värsta är att han liknar mig. Samtidigt som det bara är en skugga av vad jag brukade vara.
Jag vänder mig bort från spegeln. Försöker få tankarna att åter hitta fäste i verklighetens oväsentligheter och systematiska rutiner. Fokuserar på att knäppa min skjorta och väljer sedan mellan slipsarna som hänger uppradande i garderoben.
Du borde ta den med blåa ränder.
Som en vindil ger hennes röst mig rysningar. Jag vet redan att det är hon, innan jag vänder mig om och ser henne sitta på sängen. Lutande mot väggen, med benen uppdragna mot kroppen. Det ligger ett leende på hennes läppar.
Du ser hemsk ut, säger hon allvarligt fast med en skämtsam underton.
Jo tack, jag vet.
Hon är vackrare än när jag såg henne sist. Hennes ljusa hår är uppsatt. Jag brukar reta henne igenom att dra ut hårsnodden då hon minst anar det, så att håret faller fritt på hennes axlar. Hon gillar det egentligen, fastän hon spelar arg. Det vet jag.
Hon har på sig den blåa klänningen. Den som hon bar den där sommardagen. Då vi låg bekymmerslösa ute på bryggan och bara njöt av livet. Njöt av värmen från solen och den salta doften från havet. Av ljudet från vindens stilla sus och vågornas vaggande brus.
Jag tar slipsen med blåa ränder och fokuserar på att knyta den framför spegeln. Hela tiden kan jag känna henne iakta mig.
Du börjar äntligen lära dig, kommenterar hon när slipsen är klar.
Jag vänder mig mot henne igen.
Jag har ju lärt mig av den bäste.
Hon ställer sig upp från sängen och kommer fram till mig. Så pass nära att jag kan ana hennes doft. Den bringar minnen till dagsljuset och får det att kännas som om det vore igår. Jag minns när vi precis hade börjat träffas. Då jag sa att hon måste komma hit snart igen och när hon undrade varför, så svarade jag att hennes doft började gå ur mina lakan.
Hon rätar till slipsen en aning och granskar mig uppifrån och ner.
Helt klart godkänt.
Sedan står vi där i tystnad. Hon framför mig, jag framför henne. Jag möter hennes blick. Så många gånger som jag drunknat i hennes ögon. Den djupaste ocean jag någonsin sett. Den vackraste melodin jag någonsin hört. Den ljuvligaste verkligheten jag någonsin upplevt. Där hittade jag svaret på de frågor jag länge hade sökt efter. Då tiden för första gången stannade och allting annat slutade existera.
Jag viket bort med blicken. Försöker tränga bort tankarna. Men det är som att försöka trycka en ballong under vatten. Det finns så mycket som jag önskar. Så mycket att det gör ont.
Kom, jag ska visa dig en sak.
Hon tar bestämt tag i min hand. Leder mig in i vardagsrummet, fram till det svarta pianot. På det pianot har hon utövat många falska och förskräckliga toner. Jag har fått utstå mycket, för att inte nämna alla stackars grannar i hyreshuset. Hon har verkligen ingen musikalisk begåvning. Inte ens nästan. Men det har hon aldrig brytt sig om.
Tro det eller ej, men jag har nästan lärt mig Für Elise nu, säger hon ivrigt.
Låt höra, säger jag.
Det är alltid lika fascinerande att se på när hon spelar. Ögonbrynen ligger i djupa veck när hon fokuserat försöker ta rätt toner. Det där plinkande ljudet, som är långt ifrån vackert, får mig att le. Jag kan inte komma ihåg senaste gången jag log. Det har inte funnits mycket att le åt. Min lägenhet har varit så tyst, tom och ensam.
Jag saknar dig, Miranda, säger jag.
Hon slutar spela. Tittar upp på mig. Ler på det där sättet som bara hon kan.
Det är dags att åka nu. Du får inte bli sen, säger hon.
En kyss. Jag vet inte om den bara gjorde allting värre. Nu när jag inte längre kan kyssa henne när jag vill. Hur mycket jag än skulle önska.
Jag kliver ut ur bilen. Drar djupa andetag i den friska, kalla luften. Det är en vacker dag. Den nyfallna snön ligger glittrande på marken, under en frusen och färglös himmel.
Det har redan börjat samlas folk där inne. Jag hälsar kort på släkt och vänner. Försöker att le. Men det finns inte plats för leenden.
Jag sätter mig ner. Tänker på henne. Saknad beskriver inte tillräckligt det jag känner. Jag krossar mig själv lite mer i varje andetag som handlar om henne. Det har varit många nätter då jag krampaktigt vridit mig runt i sängen med ett hjärta som knappt slår och att gråta har känts överskattat när jag kippat efter luft. De säger ju att det är värst på natten. Men det är inte sant. Det är ännu värre att sedan vakna upp och inse att det ska gå en hel dag till utan henne.
Jag förvånas fortfarande över faktumet att min kropp lever. Över att jag fortfarande andas och att mitt hjärta fortfarande slår. Trots att jag är död på insidan. Utan henne är jag bara en skugga. Precis som när hon fyllde min lägenhet med pianots klanger, så fyllde hon mitt liv med mening och glädje. Nu är jag ensam. Dömd till att leva ett liv utan henne. Det är ett liv jag inte vill ha.
Där framme ligger kistan. Den är vit, precis som den nyfallna snön. Jag ser på kistan utan att riktigt förstå. Många gråter under ceremonin. Men jag kan inte. Det finns inte plats för tårar.
Det blir det dags för mig att hålla ett avskedstal. Jag rör mig apatiskt upp på scenen. Det känns som om slipsen dras hårdare och hårdare runt min hals och det blir svårt att andas.
Jag ser ut över alla människor, som är klädda i svart och sorg. De har alla sina blickar på mig, i väntan på att jag ska börja tala. På att jag ska uttrycka min förlust i ord. Jag har inte förberett något tal. Jag gav upp redan innan jag ens försökte. En bild säger mer än tusen ord och jag tror att sorg säger flera miljoner.
Då får jag syn på flygeln. Jag går fram till den utan att tveka. Sätter mig ner och börjar spela Für Elise.
Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan. Men du hade förlorat hoppet. Du hade accepterat faktumet att du skulle dö, när du låg där i sjukhussängen. Istället hade du kärlek ända in i slutet. En kärlek som är evig.
Plötsligt går det upp för mig. Du var en del av mig för länge för att bli ingenting alls. Dina spår kommer alltid att finnas kvar. Ekot från pianots klang kommer alltid att finnas kvar.
Jag fortsätter att spela. Musiken fyller kyrksalen med en vacker vemodighet. Medan jag fylls av en stilla fridfullhet.
Du kommer aldrig lämna mig, Miranda.
