Måndag 4 mars. Uppstigningen sker kvart över fyra efter sex halvtimmars sömn. (Det blir så när kroppen väcker dig varje halvtimme och skriker lögner om att du har försovit dig). Innan klockan har slagit sex lämnar två tungt lastade ekipage; en buss och en lastbil, Örnsköldsvik med destination Ukraina.
Tio dagars resa, varav sex dagar i buss på väg dit och därifrån, väntar oss.
Av de åtta svenskar som ska med på resan är tre med från start, medan Filippus reseplanerare hämtas upp i sitt hem i Själevad dit han just anlänt efter ett tolvtimmars nattskift. Ytterligare tre rekryter väntar i Ullånger, och vår sista värvning plockas upp vid lunchtid i Knivsta. Ett efterföljande besök hos tullverket på Arlanda utgör ett av få stopp under dagen, och tolv timmar efter avfärden skvalpar vi ut på öppet hav.
Färjan som avgår från Nynäshamn på väg mot Gdansk tillhör Pol Ferries och är den sista kvarlevan av ett nästan, men bara nästan, konkursat statligt polsk bolag. Den var antagligen omodern redan på 70-talet, i sitt tidigare liv som Gotlandsfärja. Matbrickorna i cafeterian gör fortfarande reklam för Visby och på väggarna hänger det gamla tavlor av ringmuren.
Skeppets 70-talsdesign innebär dels att samtliga korridorer och hytter välsignats med den då hypermoderna färgkombinationen beigegult och brunt, dels att jag får fly ur min hytt när ett ungt polskt par börjar fnissa och stöna på andra sidan den papperstunna väggen. Redan innan det händer har jag hunnit bli skrämd av den text på undersidan av toalocket som ber mig att stänga innan jag spolar "För min egen säkerhet".
Intill på väggen hänger till råga på allt en skylt som förbjuder mig att spola ner något annat än toapapper i toan, vilket lämnar mig rådvill kring vad jag ska göra av min urin.
Färjans ärevördiga ålder borde kanske göra mig lugn, eftersom den rent statistiskt aldrig kapsejsat än, men jag blir lite nervös av att utrymningsplanen omgärdat uppmaningen "kläd er varmt" med ironiska apostrofer. Vad menar de? Att jag absolut INTE ska klä mig varmt, och att den som är dum nog att klä sig varmt på ett sjunkande skepp får räkna med att sitta varmt klädd på Östersjöns botten?
Jag bestämmer mig för att klä mig så kallt som möjligt för säkerhets skull.
Efter en natt av överraskande god sjösömn (vem kunde tro att jag skulle förväxla vaggandet och det monotona bakgrundsdunket med mitt eget fosterstadie?) förbereder vi oss för landstigning i Gdansk.
Ankomsten är planerad till 13.00, men på upploppet får färjan en väldig fart och förtöjer i hamnen 25 minuter tidigare än beräknat. Det får sin förklaring när en ambulans dyker upp på bildäck. Kort innan vår buss rullar ut därifrån ser vi två akutsjukvårdare skynda mot högre däck med en hjärtstartare. En parallellhandling till vår egen berättelse skymtar förbi, och lämnar oss i ovisshet kring om denna andra resa fick ett tidigt slut i dag.
Fortsättning följer.