Inte för att den var kortare (för det var den inte alls) utan på grund av tjejen i kassa 1.
Henne undviker jag alltid trots att hon varken jobbar långsamt, beter sig otrevligt eller brukar förskingra pengar från mitt betalkort.
Nej, det enda som får mig att välja bort den där tjejen är hennes utseende.
Jag vet att det är ytligt av mig, men jag kan inte hjälpa det! Jag behandlar folk olika beroende på hur de ser ut, och det svider att medge hur många ni är som drabbats av min utseendefixering.
Jag har fördomar om er, beter mig stelt i ert sällskap och undviker att ens se er i ögonen.
Jag går cirklar runt er på stan, blir nervös när ni kommer för nära och byter kö bara för att slippa möta er i en snabbköpskassa.
Det har pågått länge, men det är först nu det på allvar gått upp för mig:
Jag diskriminerar snygga människor!
Så ligger det till men för den skull behöver du inte känna dig ful bara för att jag vågar prata med dig.
Söta, charmiga, sköna anletsdrag står jag ut med (även om de kan framkalla handsvett när de bärs av trevligt kvinnfolk) men det finns gränser.
Det som verkligen gör mig skrajsen är alla ni vandrande skyltdockor med porfri hud och kroppar som ser photoshoppade ut live.
Välsminkade ansikten skrämmer mig mer än halloweenmasker, och detsamma gäller för välstylade frisyrer för att inte tala om moderiktiga outfits! Märkeskläder är extra läskigt. I samma ruggighetskategori hamnar skor, smycken, accessoarer och matchande hundvalpar.
Tycker du att det låter osannolikt och överdrivet? Grattis, då är du mindre konstig än jag! Åtminstone på den här fronten.
Bakom min rädsla ligger samma tanke som spökar hos vissa av oss när vi möter en psykolog. Vi tänker att en person som vet allt om hur psyket fungerar kommer se rakt igenom vår fasad, läsa våra tankar och avslöja vårt inre, sanna, bristfälliga jag. Vi känner oss nakna, helt enkelt.
Bakom min fasad viskar samma tanke att en person som är medveten om sin egen skönhet och receptet för den, som vårdar den och förstärker den, knappast kan se med blida ögon på en sån som jag.
Jag tänker att mina plagg från Second hand-affären ser hiskeligt fula ut i de välkläddas ögon, att mina musklers frånvaro blir än mer uppenbar för den som byggt upp sina diton och att varje por i mitt ansikte måste te sig extra äcklig för den som tycks sakna egna.
Min snyggskräck regisseras av ett hjärnspöke som plågar många av oss:
Känslan att perfektion hos andra ska kasta ljus över våra egna brister.
De där som vi är så plågsamt väl medvetna om, och som vi så gärna vill ska passera obemärkt förbi när omvärlden betraktar oss.
Jag kan inte svara på hur det hjärnspöket besegras, för jag fäktas fortfarande med mitt eget men ett första steg är garanterat insikten om att det finns där.
