Är du den som dömer, eller den som alltid står redo att bli bedömd och dömd?
Jag törs påstå att majoriteten av oss är präglade av en önskan att bli sedda och godkända av människorna omkring oss. Att, i bästa fall, också bli omtyckta.
Bara det fåtal som tar för givet att de redan har den statusen, och inte behöver göra något för att förtjäna den, kan unna sig rollen som enmansjury med rätt att ge sina medmänniskor antingen godkänt eller underkänt.
Det bisarra är att dessa självsäkra dömare ofta skapar en självuppfyllande profetia.
Vid första mötet med en person som ler, bockar, smickrar och gör allt för att vara till lags får jag oundvikligen känslan av att ha ett slags överläge i relationen. Jag kanske uppskattar personens sällskap, men den första känsla som vaknar hos mig är inte respekt.
Om samma person skulle börja med att granska mig från topp till tå, vara sval och verka allmänt ointresserad så har en helt annan relation etablerats mellan oss två. Här börjar jag ifrågasätta mig själv. Är jag otvättad? Otrevlig? Osnygg? Ointressant? Självtvivel är en obehaglig känsla, och det känns plötsligt frestande att bli överdrivet trevlig i jakt på det där godkännandet.
Dömaren har fått övertaget.
Senare kan det räcka med en klapp på axeln eller en enda positiv kommentar från samma person för att det ska kännas som om jag vunnit på lotto. Genom att vara övertygade om sin egen överlägsenhet, och agera därefter, kan dömarna få oss att gå i fällan och värdera dem utifrån deras egen uppsvällda måttstock.
Dömaren och den som låter sig bedömas säger exakt samma sak med sina handlingar. För den ene är det en order och för den andre en vädjan, men orden skiljer sig inte:
Tyck om mig!
Vad vi på inga villkor står ut med tycks vara att låta folk bestämma alldeles själva vad de ska tycka om oss.
I jakten på gillande är den vanligaste strategin att försöka vara alla till lags, vilket kan låta som att man gör det lätt för sig men det är ett stort projekt som yttrar sig genom tusen små detaljer.
Är du den som först viker undan vid ett möte på trottoaren?
Håller du upp dörrar för främlingar utan att ens tänka på det?
Ägnar du din tur med osthyveln åt att jämna ut andras skidbackar?
Skyndar du iväg för att öppna en ny mjölktetra när någon annan tömmer den förra?
Kan du sitta tyst genom ett helt samtal för att du inte vill avbryta någon som aldrig slutar prata?
Väntar du med att kliva fram till övergångsstället tills inga bilar närmar sig, så att ingen ska behöva stanna för dig?
Och om klädkrokarna inte räcker till, lyfter du då bort alla jackor från en krok och hänger din egen underst så att den inte ska vara i vägen för någon annans?
Om du känner igen dig i något av detta så har vi en del gemensamt. Jag minns en vårdag i första klass, när min skolfröken krävde svar på varför jag lagt mössan på en hylla jag inte nådde upp till, och jag minns en SO-lektion i åttan när fröken Kicki med orden Anton, Torbjörn, Magnus! uppmanade oss tre att fokusera på hennes undervisning.
De enda två tillsägelser jag fick under skolåren förföljer mig alltså än i dag.
Det som skiljer mitt nuvarande jag från killen i skolbänken är inte mycket men mitt motiv till de fjäskdoftande vanorna har förändrats.
Det handlar om något så enkelt som att ta hänsyn till andra för att det känns rätt, inte för att försöka tvinga fram deras gillande.
Och tro det eller ej, men det funkar mycket bättre.
