Efter viss betänketid börjar jag luta åt att den tredje tanken har en poäng.
När jag ser mig omkring går det nämligen upp för mig att missnöjet kan ta åt sig äran för allt vi människor åstadkommit sedan civilisationens gryning.
Elden uppfanns för att vi var missnöjda med att frysa och hjulet uppfanns av nån som var missnöjd med att behöva släpa bilen hela vägen till jobbet. Sen uppfanns läkekonsten för att vi var missnöjda med att dö och när vi inte längre nöjde oss med att titta på gubben i månen uppfann någon en rymdraket.
Om vi var nöjda allihop och då menar jag hundraprocentigt nöjda skulle vi ligga risigt till.
För vad gör du om ditt favoritlag har åkt på stryk och din kapsylsamling är stulen och dina kläder har kommit bort i tvätten och du har tappat jobbet och blivit vräkt och står naken i minusgrader och svälter och plötsligt inte får luft, men är nöjd ändå?
Ja, då gör du ingenting alls.
Missnöjet är den grundläggande drivkraft som får oss att ta vårt öde i egna händer. Så snart moroten inte lockar tillräckligt måste piskan finnas tillhands. Det räcker inte att vi upplever värme som något trevligt och behagligt vi måste också uppleva det som jäkligt obehagligt att frysa arslet av sig.
Det enda säkra sättet för evolutionen att få pli på oss människor verkar därför vara att uppfinna en obehagskänsla för varje viktig aspekt av vårt liv.
Hunger för att vi ska äta. Törst för att vi ska dricka. Frusenhet för att vi ska hålla oss varma. Smärta för att vi ska hålla oss hela. Trötthet för att vi ska få tillräckligt med sömn. Rädsla för att vi ska undvika faror. Ilska för att vi ska våga konfrontera dem. Ensamhet för att vi ska söka oss till tryggheten av en flock. Saknad för att vi ska hålla fast vid den flocken. Medlidande för att vi ska hjälpa varandra. Sorg för att vi ska vara rädda om dem vi har kvar.
Det leder till nästa, nesliga insikt:
Om alla vore som jag skulle samhället kollapsa.
Jag utgör nämligen ett exempel på vad som händer om man plockar bort flera grundläggande obehag från en personlighet. Jag känner inte hunger, så efter en dag utan mat är jag nöjd ändå, och det är himla krångligt att få mig arg. Jag kan vara borta från mina nära i månader utan att sakna dem, känner inget större behov av närhet och trivs så bra i ensamhet att jag gärna nöjer mig med mitt eget sällskap.
Det enda som gör mig riktigt missnöjd är att jag är så himla nöjd med allt.
För vad händer med en person som aldrig känner sig ensam, som inte drivs av vare sig ilska, tårar eller behov av närhet och varken saknar eller sörjer? Om inte du tar dig tid att umgås med dem du älskar, hur ska de då tro på att du värdesätter deras sällskap och om du inte saknar dem, hur ska de då känna att de betyder något för dig?
Ord, även om de är sanna, har inte samma kraft.
Var glad över dina obehagskänslor och tacksam över ditt missnöje, för allt detta gör dig mänsklig och den egenskapen är viktigare än någon annan.
