Så här står det att läsa på sidan 315 i denna fordonsbibel:
De, som vålla bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen, att signalen icke blir av någon betydelse. Där man kan vänta sig lekande barn, såsom vid skolor, lekplaner etcetera, bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen.
Damer äro ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappa de ej sällan helt koncepterna. Att de, efter att ha passerat tre fjärdedelar av gatan, utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat, är intet sällsynt. Ja, två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan!
Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar:
Kör gärna ur vägen en smula. Och om du signalerar, gör det icke några meter ifrån dem utan i god tid.
Det här är ju helt fantastisk läsning. Raderna får mig osökt att tänka på ett domstolsutlåtande från samma tid, där en förare hade kört ihjäl en annan. Han friades med motiveringen att han inte kunde rå för krocken eftersom han varit för full för att kunna styra.
Den ursäkten funkar mycket sämre i dag.
