men hemma på din lilla ort, i ett ensligt beläget hörn av världen, får du finna dig i att stå i skuggan.
Tio dagar innan du kommer till världen har det nämligen fötts en annan unge, i samma stad och på samma BB, vars framtid till förväxling liknar din. Vad du än lyckas med i karriären kommer allt strålkastarljus på hemmaplan att riktas förbi dig och träffa honom.
Det finns bara plats för en nummer 1, och den platsen förblir oåtkomlig.
Du kommer vara den hyllade stjärnan i en miljonstad på andra sidan Atlanten, en metropol större än Sveriges huvudstad men det duger inte för att imponera på gamla skolkamrater, grannar och snabbköpskassörskor hemma i Sveriges fyrtionde största tätort.
Vid 39 års ålder kan du konstatera att inget av det du uträttat under två magiska decennier har varit nog för att vinna ortsbornas uppskattning och erkännande.
Inte förrän nu.
Markus Näslund, en av Sveriges främsta hockeyspelare genom tiderna, har under de senaste två åren lyckats med två omöjliga ting. Han har till slut blivit lika populär som Peter Forsberg i Foppaland och han har blivit det genom att ta sig an kommunens mest bespottade yrkestitel.
Att vara politiskt överhuvud i tider av ekonomisk kris är nämligen rena helgpromenaden jämfört med att sitta som värvningsansvarig för Modo Hockey när A-laget går tungt. I sportchefsjobbets roulette är insatsen skyhög och vinstchansen minimal, för om laget förlorar så är det alltid ditt fel och om de vinner så är det spelarnas förtjänst.
Näslunds företrädare vet att folkets kärlek är svår att vinna. Att Bengt Hedin byggde fyra finallag och tolv slutspelslag under femton år var inget som gjorde honom populär bland supportrarna. Att Erik Holmberg låg bakom guldlaget 2007 hindrade honom inte från att sluta som fansens främste hackkyckling sparkad till på köpet och Fredrik Anderssons hjältedåd som målvaktsfantom glömdes snabbt bort när hans lagbyggen landade långt ner i tabellen.
Här hittar vi verklighetens motsvarighet till den förbannelse som vilar över ett visst lärarjobb i Harry Potters värld.
Att mot den bakgrunden kliva fram och axla värvarmanteln är modigt på gränsen till dödsförakt. Modigt, och svårbegripligt särskilt om du heter Markus Näslund och lika gärna kunde ha tagit livstidssemester. Näslund har valt bort såväl lyxpensionärens lugna liv som andra lukrativa jobberbjudanden för att hjälpa den klubb där elitkarriären började.
Nu är det Peter Forsberg som spelar andrafiolen, i rollen som assisterande GM med basen i Stockholm och många andra projekt för händer.
Om det var viljan att göra avtryck även på hemmaplan som drev Markus att anta utmaningen så har han lyckats med råge. På forum, i bloggar och i arenans korridorer talas det oupphörligt om NHL-legendarens arbete i positiva ordalag. Vid stjärnvärvningar jublas det, och när namnen är mer okända blir responsen alltid densamma:
Aldrig hört talas om killen, men jag litar på Markus.
Repliker av den typen har redan skrivits och sagts så många gånger att de börjar framstå som lokala talesätt.
Sten Markus Näslund har blivit folkkär på gamla dar och det är han verkligen värd.