Då tänker jag att jag kanske borde följa med... men det är så mycket annat som distraherar! Framför allt har jag svårt att slita mig från den där texten jag sitter och skriver på. Bara en mening till
När jag till slut ska till att åka har det gått nästan en timme och jag blir stressad. Hur var det nu, hade jag lovat sambon att dyka upp? Jag skyndar in i badrummet och belägrar toasitsen.
Med byxorna nere noteras att badrumsfönstret, som via ett utslag av sällsynt korkad arkitektur vetter ut mot verandan vid huvudentrén, står på glänt. Till råga på allt går det inte att stänga badrumsdörren som glider upp hur jag än gör.
Plötsligt ger min svägerska från Nässjö (vad gör hon här förresten?) ifrån sig det visselpipsliknande skrik som vissa personer utstöter vid åsynen av en bebis.
Med utsträckta armar rusar hon fram mot en person på verandan som visar sig vara min sambo med sitt nyfödda barn i famnen.
Sjutton också! Jag flyger upp från toan till ljudet av samtalet på verandan som läcker in genom fönstret.
Här väntar jag mig att höra det gullgullande sorl som uppstår när två mödrar betraktar en bebis tillsammans, men min sambos gälla stämma avslöjar att hon är missnöjd och därtill asförbannad.
Faktum är att hon låter precis som när hon vill reklamera en skitprodukt.
När jag kliver ut i hallen blänger hon hatiskt på mig och undrar var jag höll hus medan hon blev förlöst av jobbkollegorna på fabriksgolvet.
Men
du hade ju inte ens fått värkar när du åkte för en timme sen?
Det hade jag visst det!, fräser hon. Jag sa ju att jag hade ont i magen.
Sa du? Jamen jag var faktiskt på väg. Titta, jag hade så bråttom att jag inte knäppte gylfen!
Medan vi grälar om den saken får min storasyster från Piteå (vad gör hon här förresten?) stå och hålla i barnet. När vi väl tjafsat klart har syrran tröttnat och lagt ifrån sig ungen på köksbordet och först då kommer jag på att det där är mitt barn.
Vilken sort är det? säger jag nyfiket och skyndar dit för att kika.
Det visar sig vara en liten flicka, men när jag tittar närmare upptäcker jag att pappa förvandlat henne till en uppskivad kardemummakaka. Märkligt nog andas hon fortfarande, så att alla skivor höjer och sänker sig i takt.
Men pappa! utbrister jag gnälligt.
Farsan, som står vid spisen och kokar gröt, tar det som alltid coolt och påpekar i saklig ton att den där kakan inte alls är min dotter. Henne lyfter jag upp från en bänk bredvid. Jag noterar att hon är söt, och det känns lite olustigt. Jag menar, jag är ju inte söt alls! Är det säkert att det är rätt unge?
Vid sidan av den frågan trängs två jobbiga tankar i min skalle.
För det första: När bestämde vi oss för att skaffa barn egentligen? Vi har ju varken läst några bebisböcker, googlat föräldraskap eller köpt en enda blöja.
För det andra: Hur ska jag nu hinna spela klart Final Fantasy 8?
När väckarklockan till slut räddar mig får jag lust att pussa den. Vafasen ska mardrömmar vara bra för?
Nåja
den här var åtminstone bättre än senast när jag blev far till en nakenråtta.
