Då snackar jag inte bara om vänner som föreslår att ni ska träffas och ovänner som föreslår att du ska hålla dig borta, utan om tv-tablån som föreslår vad du ska zappa in och kvällssolen som föreslår att du ska springa barfota över Jönssons äng i stället. För att inte tala om de 3000 reklambudskap (japp, det är så många) som vi exponeras för varje dag.
Utmaningen ligger förstås i att skilja guldklimpar från urinkakor.
När jag får ett erbjudande, och ska avgöra om det lockar mig, brukar det hjälpa att bryta ner själva förslaget i mindre bitar. Vad är det egentligen som har erbjudits? Vilka lager består förslagstårtan av och hur ställer jag mig till vart och ett av dem?
När jag fick ett erbjudande på en fest i somras lät frågan ungefär så här i mitt huvud:
Gillar du att klä av dig naken inför publik?
Nä, inte direkt.
Gillar du att bli blöt och kall?
Nix.
Gillar du att darra och hacka tänder?
Verkligen inte.
Gillar du att utsöndra en massa svett?
Nä, inte det heller.
Gillar du att andas in andras svett?
Gud nej!
Gillar du rå jargong?
Urk...
Gillar du tränga ihop dig i slutna, fönsterlösa utrymmen med en massa nakna medelålders män?
Så fanken heller!
Därför tackade jag vänligt men bestämt nej till att bada och basta med gubbarna på jobbet. Det är inget jag ångrar trots att jag som straff lämnades ensam med en bunt damer som utan förvarning började jämföra lacknyanser på sina tånaglar.
När jag flytt från den skräckupplevelsen, sökandes efter min borttappade könsidentitet, fick jag tid att begrunda hur sällan vi reflekterar över de val vi gör och varför vi gör dem.
Bastning är bara ett bland många av mänsklighetens nöjen som ter sig totalt obegripliga för mig.
Eftersom jag varken finner det särskilt skojigt att kliva åt höger, åt vänster, framåt, bakåt eller att hoppa upp och ner, samtidigt som jag sällan roas av att vifta hysteriskt på armarna och inte är något fan av höga ljud, kan var och en räkna ut att jag inte älskar discodans. Shopping, charterstränder och pyjamaser pryder samma nejlista.
Som synes kan jag analysera bort det roliga ur precis vad som helst och nu börjar det vändas emot mig. Exempelvis börjar jag få allt svårare att motivera varför jag gillar när tolv snubbar i lustiga skor transporterar gummicylindrar fram och åter över friktionssvaga ytor. (Läs: ishockey).
Nej, vet du vad? Förmågan att sabotera all världens rolighet är en farlig superkraft som aldrig borde ha hamnat i händerna på en tråkighetsguru från Trehörningsjö.
Hör av dig om du är sugen på att ta över den rollen från mig.
