Vid sidan av en himla massa nysande, snytande och annat slemrelaterat (mer om det i fredagens krönika) så har jag under de senaste veckorna hunnit med att vara dörrvakt på ett landsortspartaj, tappa bort min moped och landstiga på världens okändaste självständiga stat. (Det är den du ser på bilden).
Dörrvaktandet gick ut på att stå vid infarten till Kerstins Udde under familjedagen i Tre-sjö och blockera vägen för inkommande bilar med min biffiga kropp. Ett extraknäck med livet som insats men vad gör man inte för hembygden? När de behöver ett respektingivande muskelberg ställer jag alltid upp.
Att slarva bort moppen var ingen konst, men det var inte förrän jag skulle ta den till jobbet på måndagsmorgonen som det gick upp för mig att den redan stod parkerad utanför vårt kontor.
Och det där statsbesöket
ja, det är en helt annan historia. En historia som involverar en 17-årig Torbjörn, en enmansinvasion av en pytteholme i Inre Lemesjön, en krigsförklaring riktad mot staten och ett skriftligt svar från dåvarande försvarsminister Leni Björklund.
Eftersom något fredsfördrag aldrig förhandlades fram ligger jag, om man ska vara petig, fortfarande i krig med Sverige.
En helt annan historia, som sagt.
