Det började med en kort artikel på SVT Text som krävde vidare efterforskning. Det jag läst om var världens bästa projekt någonsin:
Mars One.
Världens regeringar tycker det är för dyrt att besöka Mars, men det holländska geniet Bas Lansdorp har kommit på att det blir mycket billigare om resenärerna inte får komma hem igen. Och vem behöver NASA när man kan finansiera allt med reklam?
Mars One är ett privat projekt där vartenda steg kommer tv-sändas världen över. År 2023 landar de första fyra människorna på Mars efter ett tioårigt träningsläger som förberett dem på resan genom allt från sjukvårdsutbildning till långtidsisolering i öknen.
Väl framme väntar en rymdbas, rovers, teknik för att bygga bautastora växthus av marsmaterial och en satellit i omloppsbana som sänder live från planeten med ljusets hastighet (vilket innebär 3 till 22 minuters fördröjning). Vartannat år dyker fyra nya personer upp på den växande basen tills det bor 40 sköna typer där. Resenärerna röstas fram av världens tittare, och det bästa av allt är att vem som helst kan söka till och med jag!
Plötsligt har det gått upp för mig att hela mitt liv har varit en enda lång förberedelse inför livstidsisolering på en annan planet.
Mot den bakgrunden har jag författat följande brev:
Kära Mars!
Visst håller du med om att vi är som gjorda för varandra? Bevisen är hur många som helst.
Din atmosfär är dödlig och jag vill ändå aldrig gå ut.
Du har inget vatten och jag är värsta badkrukan.
Din gravitation är knappt hälften av jordens och jag har redan lång erfarenhet av att väga hälften av vad jag borde.
Din medeltemperatur på minus 60 blir inga problem, för jag är norrlänning, och med tanke på att min blekfishud inte tål solen är det nog bara bra för mig att bo lite längre bort från den där gassande himlaklumpen.
Dessutom har jag rymdigheten i blodet; drev Utomjordingens blogg i fyra år och kan inte ens filma kondenstrimmor på himlen utan att UFO-Sverige hör av sig.
Faktum är att precis allt som är konstigt med mig, och som trogna läsare fått ta del av vare sig de har velat det eller ej, gör mig till en skräddarsydd marsresenär.
Jag trivs bäst i små, mörka utrymmen (så bra att jag gjort om fönsterlösa skrubbar till kontor i två olika hem) så en trång rymdskyttel är min definition av mysighet.
Jag kan inte bli hungrig, vilket bör vara smidigt när det dröjer minst sex månader till nästa matleverans, och när jag väl äter sker det helt utan smakmässig finess. En livstid av bara konservburkar skrämmer därför inte alls.
Planetbytet innebär också att jag bara kommer kunna hålla kontakt med folk via internet men om man ska vara ärlig så är ju det hur mina umgängesvanor ser ut redan nu.
Sist men inte minst visar det sig att alla stora drömmar jag haft i livet kan uppfyllas från din yta, Mars:
Att lyckas som serieskapare, skriva en bestseller och pussla klart 3000-bitarspusslet mormor gav mig i 14-årspresent.
Så vad säger du, din förvuxna köttbulle? Får jag flytta in?
Två rödtottar som vi hör helt enkelt ihop.
