Det var vad förrförra veckans krönika, Jakten på en dirigent, råkade ut för. Så snopet glömde jag bort att nämna poängen? Så kan man ju bara inte bete sig mot en poäng! Därför har jag nu bett poängen om ursäkt och blidkat den genom att låta den få sin alldeles egen text här nedanför. Håll till godo.
Poängen: Vi människor har en jäkla ovana att söka enkla svar på allt. Vi är ofta för lata för att på allvar sätta oss in i andra människors situation, i hur olika delar av samhället fungerar och i den historiska bakgrunden till att saker ser ut som de gör. I stället söker vi de där enkla, svartvita förklaringarna och det enklaste vi kan komma på är tydligen att skylla olika samhällsproblem på en enda person eller en enda grupp. Ibland är det judarnas fel och ibland McDonalds.
Har vi ingen given skurk att skylla på är det bara att hitta på en i stället och så föds de konspirationsteorier som extremt många tror på i dag. Myterna blir okrossbara genom att varje form av motbevisning viftas bort som desinformation från fiendesidan.
Beklämmande många är till exempel övertygade om att politiker och journalister ingår i en stor konspiration som vill dölja sanningen om invandringen och om jag, som verkar inom såväl journalistik som politik, förnekar det där så bevisar det förstås bara att jag också blivit en del av konspirationen.
I stora, komplicerade och mångfacetterade samhällen med miljontals människor inblandade är det nästan aldrig så enkelt som att allt är invandrarnas fel, moderaternas fel, sossarnas fel, muslimernas fel, de kristnas fel eller stockholmarnas fel. (Nä, inte ens det).
Hur samhället ser ut just nu är resultatet av miljarder små och stora beslut som folk och fä och företag och föreningar och politiker och vädergudar tagit dagligen genom historien, men om vi inser att samhället består av miljarder pusselbitar tvingas vi också inse att det inte räcker med att plocka bort eller lägga till någon enstaka pusselbit för att drömsamhället ska poppa upp.
Med andra ord: Vi tvingas inse att det inte finns några enkla orsaker och därför inte heller några enkla lösningar. Den tanken gillar vi inte alls.
Det är mycket skönare att få tro på en bakomliggande ondska som vi kan skylla allt elände på, men då köper vi samtidigt bilden av oss själva som maktlösa marionetter.
Den självbilden får oss att ge upp; att inte ens försöka bidra till förändring längre och den uppgivenheten är ett större hot mot allt hopp om en bättre värld än de påhittade skurkarna någonsin varit.