Månader av desperat kamp mellan civilisationen och vegetationen är över med ödesdiger utgång för mig och min enmansgerilla.
(Antingen det, eller så överdriver jag å det grövsta bara för att få till ett kåseri
men så skulle jag väl ändå aldrig göra?)
Åter till manus: Ack och ve! Ensam och rotlös försmäktar jag i den snåriga djungel som en gång i tiden utgjorde mitt hem. Här, bland mördar-lavendel och illasinnade kaktusar, irrar jag runt i en ändlös jakt på ytterdörren. Nog för att en väggfast ytterdörr inte har så värst många ställen att gömma sig på i en tvårummare men vad hjälper det när jag tappat bort hallen också?
Den gröna krukväxtarmén växer sig starkare för var dag och växtligheten flåsar ut sådana mängder syre att jag oroar mig för syrgasförgiftning.
Det är det pris jag betalar för att obegripligt nog inte vara singel längre.
Annat var det i min gamla ungkarlslya! Där fanns det i flera år bara en enda växt och den var av plast. Men jag lyckades nästan döda den i alla fall. Jag vill minnas att den, i ren protest mot min vanskötsel, började bajsa ur sig blomblad över hela köksbordet och fick avsluta sina dagar som plastkrympling.
Min ömma moder förstod kanske hur illa det var ställt, för när hon gav mig min första levande krukväxt valde hon en som var odödlig.
Det är åtminstone min teori efter att ha dragits med den i sju år, för hur jag än bär mig åt lyckas jag inte få död på den. Denna tropiska bjässe, kallad Monstera av expertisen och Monstret av mig, är den klängigaste rumskompis du kan tänka dig.
En gång lämnade jag den arma kraken utan vatten hela sommarlovet och reste bort, men inte ens det hjälpte. Vid min återkomst stod Monstret där och blängde förebrående på mig utan att vara det minsta dött. Å ena sidan hade hon offrat några stjälkar, men hennes luftrötter hade slingrat sig så långt ut i rummet att hon ändå verkade ha gått upp mer i vikt än hon tappat.
Nu har jag förlikat mig med insikten att denna förvuxna plantmutant kommer följa mig livet ut (om inte ännu längre) och att en krukväxt per hem inte skadar men där drar jag gränsen.
Det gör inte min sambo.
Först när min ungkarlslya gått upp i rök insåg jag att jag både flyttat ihop med henne och alla hennes vänner. Dessa jordiga soldyrkare intog lägenheten så snabbt att Napoleon skulle ha blivit grön av avund. Nu bor 11 i köket, 17 i vardagsrummet och på balkongen snubblar jag över 40 liter matjord som ska föda fem breda hyllplan av idel ädel plantprakt.
En sak är säker:
Den här sommaren blir det helt överflödigt att resa ut i naturen.
