"Det normala är att klä sig i kläder du köpt för att ha på jobbet, och köra genom trafiken i en bil som du fortfarande betalar för, för att kunna ta dig till det jobb du behöver för att ha råd med kläderna och bilen och huset du lämnar tomt hela dagen så du har råd att bo i det."
/Ellen Goodman
Det har inte undgått mig att jag lever i en demokrati men översättningen folkstyre är väl ändå en aning överdriven? Jag har två invändningar mot idén att folk verkligen styr över sig själva i ett demokratiskt samhälle.
Min första handlar om själva utformningen av det politiska systemet, för hur du än röstar blir det ju himla sällan du själv som deltar i det dagliga beslutsfattandet under följande fyra år.
Det enda du får bestämma är i praktiken vem som ska bestämma åt dig.
I den bemärkelsen handlar demokrati snarare om att själv få välja sin diktatur och det är nog lika bra. För allvarligt talat, hur skulle vi orka läsa på och rösta om varje beslut som fattas i land, län och kommun? Det styret släpper vi gladeligen ifrån oss.
Demokratins styrka ligger inte i att folk verkligen styr sig själva, utan i att diktaturen tvingas sköta sig snyggt i majoritetens ögon. Makthavarna får bara sitta kvar så länge de håller sin befolkning på hyfsat gott humör.
Visst kan du ingå moraliskt tvivelaktiga avtal om vapenexport men bara så länge ingen märker nåt och att pyssla med korruption blir så helsikes mycket krångligare när ett helt folk står redo att ta dig i örat. Dessutom minimeras risken för otyg som statlig censur, hemlig polis och avrättning av oliktänkande eftersom sånt tenderar att göra befolkningen arg.
Systemet är alltså fullproppat med trevliga fördelar men likt förbaskat är folkstyre inte rätt ord.
Mitt andra skäl att tvivla på folkstyrets existens tar oss tillbaka till textens allra första rader.
Ellen Goodmans ord leder tankarna till ett ordspråk: Den som är satt i skuld är icke fri.
Och i dag handlar allt om skuld.
Vårt nuvarande samhällssystem fungerar bara om folk lägger en stor del av sin tid på arbete och en stor del av sin lön på att ge andra arbete. Haken är att vi inte längre behöver arbeta för att hålla oss vid liv. När människor själva har makten över sitt liv och sin frihet försvinner den historiskt sett grundläggande motivationen för slitgöra: Jobba eller dö.
Varför ska vi fortsätta rätta in oss i ledet om vi inte har något att förlora på att låta bli?
Vår egen lösning på det blir att ge oss själva något att förlora.
Steg 1: Vi övertygar oss om att vi saknar något som en fin bil, ett hus, en iPhone 4, 250 tv-kanaler och allt annat som våra förfäder inte hade en aning om att de inte kunde leva utan.
Steg 2: Vi skaffar allt som vi plötsligt tror oss behöva för lånade pengar.
Ta-daa! Plötsligt har du m-a-s-s-o-r att förlora på att inte ägna livet åt arbete. Inkomsten går till att bevara den livsstil du skaffat dig innan du hade råd med den. Du kör runt i en bil du inte äger, bor i ett hem du inte äger, talar i en mobil du köpt på avbetalning och avnjuter ett tv-utbud som försvinner så snart du slutar betala för det. Kanske betalar du till och med av på de kunskaper du skaffat dig? Det kallas studieskuld.
Hela din vardag ägs av andra och kan tas ifrån dig om du inte fortsätter gå till jobbet på morgonen.
Är folkstyre rätt ord för att beskriva den sortens liv?
Jag fortsätter drömma om en renare form av frihet.
