Bamse hamnade visst på två ställen, men det gör nog inget. Jag är fem år och i full färd med att försöka få grepp om hur världen fungerar. En av mina tidigaste teorier, baserad på grundliga observationer, går ut på att det finns tre av allt. Den tvingas jag motvilligt överge när dummisar som Hulken och Rasmus-nalle stövlar in i min expanderande världsbild.
Bröder spelar piano och systrar spelar cello.
Mammor dricker kaffe och pappor dricker te.
Pappor har magsår och mammor har nickelallergi.
I sann empirisk anda utgår jag också från att alla familjer i världen ser ut som min, och pekar tvärsäkert ut fabricerade mönster överallt. Att pappas bojkottande av kaffe hör ihop med det där magsåret är nog det enda samband jag i-n-t-e ser. Insikten att alla systrar inte spelar cello kommer senare om en chock.
Grejer som liksom sitter ihop är ketchup och senap, dag och natt, piano och cello, Nato och Eff-än, solen och månen, Kalaspuffar och Frosties, julkalendern och sommarlovsmorgon samt Bolibompa och Björnes magasin. (Uppenbarligen handlar livet till stor del om björnar).
Min katalogiseringsambition är så hög att jag till och med hittar förklaringar till saker som inte kräver någon förklaring. Genom att analysera en enda scen ur Babar får jag för mig att skillnaden mellan tecknad film och
tråkig film är att den tecknade skulle sakna scenbyten. En mer logisk slutsats vore kanske att spelfilm inte är tecknad.
Visst är det gulligt? Vi ler överseende åt de småttingar som missförstår allt möjligt i sina försök att hitta en enkel förklaringsmodell till en komplicerad värld. Att överblicka det hav av miljontals regnbågsskiftande pusselbitar, var och en med sin egen nyans, som formar ett samhälle i ständig rörelse utgör förstås en övermäktig uppgift för ett litet barn.
Det är, dessvärre, en övermäktig uppgift för vem som helst . Och när femåringen blivit vuxen är samma jakt på enkla svar inte lika gullig längre.
Alla har vi som barn tolkat vår omvärld tokigt i famlandet efter ett facit till universums krångligheter, och de missförstånden är inget att skämmas för.
Den livsviktiga frågan är vad vi lämnar plats åt i deras ställe.
Blir det insikten att det inte finns några enkla svar? Eller inbillningen att vi kan ersätta barndomens svartvita förklaringsmodeller med nya?
Behovet av att förstå den värld vi lever i är så djupt rotat i den mänskliga naturen att det återkommer i varje tidsepok, i varje hörn av världen och i varje enskilt barn som föds.
Vilka enkla svar som vi tror oss hitta säger mer om tidsandan just där, just då än om svaren i sig.
I ena stunden beskylls Tor för åskan och i nästa stund beskylls judarna för Tysklands fallerande ekonomi på 30-talet.
Men inget samhälle kan förklaras med ett enda svar, eller ens tusen.
Utan den insikten står vi nakna och sårbara när nästa våg av inbillningssjuka drar genom världen.
