De försökte, men de blev hela tiden uppätna av rovdjur och nertrampade av mammutar.
Det fanns i och för sig inga sjukvårdsköer, men heller ingen sjukvård, och den som behövde göra en hjärtoperation fick vänta i tusentals år. Folk var nybörjare på att leva och dog därför på alla möjliga sätt.
Dessutom hade de ont i fötterna, för vart de än skulle och vem de än ville prata med fick de gå hela vägen själva. Varje vinter frös de ihjäl och så fort maten tog slut dog de av svält, för det var ingen som hade uppfunnit Konsum än.
Och det är ju inte så lätt att bli lycklig då.
Åren gick, och efter ett par tusen började folk få allt bättre kläm på det här med att överleva.
För att slippa frysa uppfann de elden och huset och täckbyxorna och Hörneborgsverkets fjärrvärmenät.
För att slippa hungra uppfann de jordbruket och plogen och skördetröskan och kylskåpet.
För att slippa dö av förkylning och skärsår uppfann de plåstret och huskuren och njurtransplantationen och alvedon.
Slutligen, för att slippa skoskav, uppfann de hjulet och röksignalen och båten och Postverket och mobilen och bilen och snöskotern och hd-boxen och jumbojeten och gilla-knappen på Facebook.
Sen kände de efter, för att få gotta sig i hur lyckliga de hade blivit allihop, och upptäckte något snöpligt.
Men va sjutton! sa folket. Vi är ju inte lyckliga alls! Vad är det för fel nu då?
De klurade och kom på att det antingen måste bero på det ena eller det andra. Det ena var att de tänkt fel från början och det andra var att de tänkt helt rätt, men inte tillräckligt.
Det där andra var förstås inte så troligt, men eftersom det svaret innebar att folk slapp ändra på sig tyckte de bäst om det ändå.
Så de skaffade ännu fler prylar (för att fylla ut sina hem) och större hem (för att få plats med alla prylar) och fräschare inredning och finare bilar och somrigare sommarstugor och smartare smarthpones och skarpare tv-skärmar och krångligare datorer och ännu dyrare kläder.
Det var ingen direkt skillnad mellan de nya kläderna och de gamla, men de nya var ofta omotiverat dyra och att äga något så dyrt var folk villiga att betala dyrt för.
Men så värst lyckliga blev de ändå inte, och det gjorde dem väldigt arga.
De som fått mat att äta blev arga på korta bäst före-datum, de som fått hem att bo i blev arga på luddet i torktumlaren och de som fått tillgång till all världens information blev arga över en 15-sekunders buffringstid.
För varje problem som folk blev av med så fick de syn på ett nytt.
Deras inre röst förstod varför.
Vi vet varför vi är så arga, sa den. Vi har börjat inse att vi inte kan bli genomlyckliga, hur bra vi än får det, och därför blir det så viktigt för oss att hitta något att skylla på. Vi klamrar oss fast vid varje korn av elände mitt i överflödet som kan förklara varför vi inte mår så bra som vi borde kunna. Vi skapar hela tiden nya, svåruppnåeliga mål som vi sedan misslyckas med att nå. Vi vill vara utarbetade hellre än bortskämda och kämpar hårt för rätten att tycka synd om oss själva varje kväll, trots att vi tillhör den tiondel av mänskligheten som har det allra bäst.
För det enda som känns värre än att vara olycklig är att vara olycklig och dessutom skämmas över det.
Det olyckliga folket lyssnade andäktigt till den inre röstens ord.
Precis så är det! sa de. Vi är inne på fel väg! Vi måste ändra vårt sätt att leva!
Och sedan fortsatte de precis som vanligt.
