Min morgon inleddes i Karlsviken, mitt föräldrahem utanför 3-sjö, där jag och min far pulsade genom 2-3 decimeter snö fram till den vägkorsning där vi parkerat bilen kvällen före i förebyggande syfte.
När jag bordade bussen i byn bjöd de första tre milen på välplogade körbanor, men den anslutningsbuss som skulle ta vid i Björna dök aldrig upp. Ett samtal från min första chaffis till det som skulle ha blivit min andra chaffis upplyste mig om att fortsättningsturen hastigt ställts in till följd av ishalka och vad gör man då?
Jo, man sitter kvar i buss nummer 1 och åker tillbaks via Långviksmon till Trehörningsjö, vidare genom Lemesjö och Flärke till Gideå där väglaget blir allt halare och på raksträckan utmed flygfältet kungör chauffören att väglaget gör det omöjligt att forstätta.
Just då, i en parafras av scenen från Emil i Lönneberga där illbattingen försöker ta drängen Aldred till Mariannelund mitt i en snöstorm, möts vi av sandningsbilen.
Hallelujah!
Efter tre timmars bussfärd, där jag och chauffören blivit hur tajta som helst, kliver jag in på Sjuans kontor och kysser (läs: tittar uppskattande på) golvet under mina fötter.
De snabbare sätten att ta sig till stan är inte alls lika roliga.
