I Eon Arena fick alla som, som åtminstone försöker begripa, en tydlig anvisning. Den om att Modo är ett betydligt bättre lag än Timrå och att Uffe Samuelssons gäng för tillfället ligger friskt och underbart nära en slutspelsplats, och kan bli en obehaglig motståndare för vem som helst i den här oförutsedda, och för nerverna mindre skonsamma, serien.
Tisdagskvällen i Timrå kommun gav enbart störtsköna besked. Om att Ole Kristian Tollefsen är en chef, om att Dick Axelsson kommer att öka tempot och dominansen, om att Rob Schremp kan vinna närkamper, om att Mikael Tellqvist tar allt som förväntas plus lite till, om att Nicke Sundström är världsbäst när få ser på, om att Fredrick Meyer är en älsklingsback som sällan ger skäl att kritiseras och till sist när tisdagskvällen är sen; om att Nicklas Danielsson är så underbart avig och med sin högerfattning förbanne mig har en lika lång klubba som Per Svartvadet.
Den här aftonen fick till och med den mest inbitne timråit fullständigt klart för sig en viktig sak. Det faktum att, åtminstone under här superviktiga fighten, Modo är ett snäpp snabbare, ett snäpp smartare, kyligare och rejälare.
Den av den enkla anledningen ett bättre lag än Lill-Strimmas.
Jag har säkert glömt, men så här vid tangentbordet tror jag inte att jag såg en endaste en mot en-situation som Modo inte vann. Eller en stökig sargduell där en i gästernas lag inte kom ut med pucken.
2011 års upplaga av Timrå är i och för sig ett ganska svagt elitserielag. Ett gäng man ska köras över om man vill något mycket mer och har större ambitioner.
Det gjorde Modo, Dessutom enligt konstens alla regler.
Och efter en kväll av det här slaget finns det inga argument för att Ulf Samuelssons gäng inte ska få uppleva ett slutspel.
Det känns så förbannat skönt att få skriva det.
