Hörnan

Krönikan: Blasfemikonceptets dödsryckningar

Vi börjar där förra veckans krönika slutade: Med den utbredda tanken att just religion borde få vara immun mot kritik, satir och ifrågasättande.
Jag, som är uppvuxen i ett kristet hem där vi bad dubbla aftonböner vid läggdags, kan fortfarande trosbekännelsen utantill men ser mig i dag som agnostiker. Det enda jag tror mig veta är att jag inte vet vad jag tror.
Samtidigt minns jag hur det var att ha en tro som överskuggade allt och omfamnade varje aspekt av livet. Den var en så självklar del av min världsuppfattning att ifrågasättanden vållade obehag, i och med att de upplevdes som hot mot den givna världsbild jag höll så kär.

För de troende är kristendomen nämligen vacker, omvälvande och helig.
För de icke-troende, däremot, är den en uråldrig bluff i sagoform med blodig historia.
Kontrasten är ganska skarp, eller hur?
När två sidor har så otroligt olika syn på samma sak måste båda sträcka sig långt för att mötas på halva vägen.

De troende har självklart rätt att tro – på samma sätt som de icke-troende har rätt att tvivla.
Det förhållandet måste båda sidor acceptera.
Och om vi ser det som självklart att icke-troende inte ska lägga sig i hur kristendomen beskriver omvärlden, då måste vi också se det som självklart att troende inte ska lägga sig i hur omvärlden beskriver kristendomen.
En ateist ska inte kunna kräva ändringar i Bibelns texter och en kristen ska inte kunna styra hur religion omskrivs i Tidningen 7.

Låt oss sedan, med samma likabehandlingsprincip som ledstjärna, ta oss an tanken att kristna ska vara förskonade från att behöva läsa åsikter som strider mot deras egna. I så fall, i rättvisans namn, måste ju också alla ateister förskonas från att läsa kristna åsikter. 
Enligt samma princip får vi sedan tysta ner vänsterpolitiska åsikter för att förskona borgarna från dem och skippa högerpolitiska åsikter för att förskona vänstern.
En mer rimlig princip vore väl ändå att göra det upp till var och en av oss vilka åsikter vi vill ta in?

Det är sällan roligt att konfronteras med tankar som går tvärtemot den världsbild du själv värnar om, men att ge just religion särbehandling på den punkten vore att nedvärdera den. Sådana silkesvantar skickar signalen att religionen är extra bräcklig och måste daltas med.  Att tillämpa censur för vad som får nå religionsutövares ömtåliga öron är att omyndigförklara dem – för då säger vi indirekt att de, till skillnad från andra samhällsmedborgare, inte skulle vara i stånd att själva hantera vad de får höra.
Religionsväsendet blir till ett ömkligt offer som samhället klappar på huvudet, och det är en ovärdig roll för världens största folkrörelse.

Av omtanke och respekt för religionen känner jag därför skyldighet att fortsätta driva med den emellanåt.
Publicerat