När jag flyttade hemifrån var jag 16 år, fick plötsligt ansvara för min egen ekonomi och var ivrig att visa mig värdig uppgiften men hur?
Med Birgitta Lilliehööks klassiska serie om flickorna Spara och Slösa i bakhuvudet framstod svaret som ganska givet:
Spara = bra. Slösa = dåligt.
Med andra ord: Ju mer jag sparar, desto bättre. Min duktighet borde rentav öka proportionerligt med varje sparad krona, eller hur?
Där och då föddes min nollvision: Målsättningen att alltid pressa ner min levnadskostnad så nära 0 kronor som möjligt. Att inte jämföra mitt spenderande med hur stor summa jag har på banken, utan med hur långt bort från den där nollan utgifterna gled iväg och att på så vis aldrig förlora den känsla för varje kronas värde som infann sig när 20 kronor i veckopeng var en enorm summa.
På så vis skulle jag heller aldrig frestas att börja använda mer pengar bara för att jag kunde.
Äta ute:
Minst 60 kr.
En konservburk med vita bönor till middag:
2,90 kr.
Hoppa över en måltid:
Gratis.
Inget spenderande kändes mer slösaktigt än ätande. Det gnälls om att pengar går upp i rök men nog är det väl ännu värre att skita ut dem?
En så fientlig inställning till mat ledde till många spännande uträkningar.
Som att en liter filmjölk kostar 9.90 men kan fås till halva priset om den bara är tillräckligt gammal och räcker till skolveckans alla fem frukostar om du använder max två deciliter per portion.
På universitetet, där normalt funtade studenter köpte färdigluncher för 60 spänn, åt jag lågbudgetbönor direkt ur burken och räknade nöjt ut att jag hade råd med 20 luncher för de pengar de la på en enda. Eller 40 luncher om jag sparade halva burken till nästa dag.
Färga och styla håret (läs: försöka se snygg ut):
Minst 500 kr i månaden.
Billigast möjliga klippning:
180 kr per gång.
Sluta klippa sig:
Gratis.
Kanske framstår det inte som synonymt med mognad och ansvarstagande att medvetet se ful ut och svälta sig själv, men i en värld uppbyggd kring plus och minus fick det mig rentav att känna stolthet.
Jag blev gladare av tanken på de kronor jag sparade in på att inte fika med mina vänner än jag blev av att faktiskt fika med mina vänner.
Och om jag hälsade på hos familjen över en helg sparade jag in 50 kr i uteblivna matinköp, men bussresan dit kostade 36 x 2 = 72 kronor. Uträkningens slutsats blev att jag gick 22 kronor back på att besöka familjen men det var det förstås värt ändå.
Åtminstone någon gång ibland.
Min vardag reducerades till en matematisk beräkning, för den blev lättare att få grepp om då. Jag kunde se i siffror, svart på vitt, hur mitt så kallade liv artade sig. På så vis slapp jag att själv räkna ut om jag var glad eller inte.
Och så länge alla siffror pekade uppåt måste det innebära att jag var lycklig, eller hur?
Tänk dig då min totala förvirring när jag brakade in i aspekter av livet som vägrade passa in i min matematikmall.
Handla plastkasse på Konsum:
1,50.
Köpa ett hem för två:
470 000.
Inte längre leva i ensamhet:
Ovärderligt?
