Igår kväll satt jag och min matros uppe på vakten och lyssnade på musik i bilstereon, som utåt sett bara är till för väderleksrapporter, och plötsligt började låten The Final Countdown strömma ut ur de fyra högtalarna uppe under däck. Ja, taket alltså, men det får man inte säga ombord på en båt. Här har det alltid hetat, och kommer alltid att heta, uppe under däck. Direkt när jag hörde de första tonerna slogs jag tillbaka till min högstadietid på Hållänget skolan. Jag måste bara, inom parantes, få tillägga att det kan ha varit den bästa högstadietiden som någonsin upplevts. En julavslutning, iaf, så sattes det upp en stor show i skolans kyrk- och musiksal, och den skulle med blandad förtjusning visas upp för föräldrar och andra intresserade. Jag och mina tjejer, vi bestämde oss för att uppträda med just final countdown-låten, men eftersom ingen av oss hade någon sångtalang att tala om behövde vi först rekrytera en sångare. På jakten efter vår alldeles egna Joe Tempest korsade skolans präst framför våra näsor och så vips hade vi funnit oss en frälsare. Till historien hör att vår präst var lite alternativ, så att säga, han kunde komma barfota till skolan i en raggarbil med flames på och försökte aldrig tvinga oss att tro på Gud under konfirmationstimmarna. Vi var välkomna till kyrkan, vilket som, och hade nog aldrig haft så kul på konfirmationslägren om det inte vore för honom. På vilka vi stannade uppe hela nätterna och rökte gräs, alltså, torrt gräs rullat i toa papper (inte att rekommendera för folk med svaga lungor, för det bokstavligen bränner som en eld i bröstet), framför en lägereld. Men det visste han nog inte om att vi gjorde och det är en helt annan historia. Nu åter till själva uppträdandet. Efter att ha satt på honom, och vår musiklärare som skulle backa upp ifall något gick snett, stora peruker, startade numret. Ledsen att behöva säga det men sedan kommer jag inte ihåg så mycket mer. För som alltid när det är något läskigt eller spännande som ska göras fylls hela min kropp med adrenalin och gör att jag sedan glömmer bort hur det har gått. Jag försvinner från min kropp och låter ryggraden agera i bästa möjliga mån. Men av applåderna att döma antog jag då, och fortfarande, att vårat nummer blev en storslagen uppenbarelse för åskådarna.
Min filippinska matros blev i alla fall imponerad av historien och sa att i Filippinerna är låten väldigt känd. Sedan lade han till att jag borde sjunga den på nästa karaokekväll här nere i tv-rummet. Nej, tack, det hoppar jag nog helst och lever vidare på det glada minnet av mig som en lyckad Europe-imitatör.
GPS: 06.2333, 94.0616