Men ändå bärgade en viktig poäng.
Det går att vara kritisk mot Modo. Men efter tre perioder i gamla Stångebrohallen, sedan några år tillbaka; Cloetta Center i Linköping, är det omöjligt att inte fatta extra tycke för ett lag som krigar för livet och gör en utmärkt bortamatch mot ett lag med guldambitioner och två nyanlända supertjecker.
Modo var som bortalag så där underbart disciplinerat. Första halvan var som taget ut instruktionsboken. Och när majoriteten av publiken gräver konstruktivitet av hemmalaget är det en njutning för en modoit att ha ett lag som uppträdde som Samuelssons under större delen av matchen.
Men bottenlag har sällan tur och det visade sig tydlig den här gången. Det brukar krävas mycket för att jag ska klaga över domarinsatsen, men ett Modo, med mycket större hjärta än Linköping, drabbades betydligt hårdare av Per Claessons och Sören Perssons svaga insats i tredje rundan, än hemmalaget och då är det omöjligt att inte tycka synd om krigare som Nicklas Danielsson med flera.
Här är vi, förbanne mig, inte sena att kritisera. Men när iskrigare visar stort hjärta och spelar en smart ishockey är det ett tjänstefel att klaga.
Rocka på, Modo och nu är det snart läge att sjunga:
O, A, Hannula!