Hur ska man annars förklara alla som blandar ihop regler för webbkommentarer med grundlagsbrott? För att inte tala om dem som likställer det med censur att inte få tränga sig på hos vem som helst, när som helst, för att säga vad som helst.
Låt oss börja på grundskolenivå:
Yttrandefrihet är rätten att fritt hysa en åsikt och uttrycka den i tal, skrift, bild eller på annat sätt. Jag har alltså lagstadgad rätt till åsikten att Peter Forsberg är våran kung. Jag är dessutom fri att säga det, skriva ner det, rita en bild på Foppa med kungakrona på hjässan och bygga ett altare till hans ära i vardagsrummet.
Samma lagstadgade rätt har jag till åsikten att alla rödhåriga bör utrotas, även om den idén inte känns lika mysig. Olagligt blir det först när jag försöker uppvigla resten av världen att börja eliminera rödtottar.
Visst låter det ganska rimligt? Vår rätt att ha åsikter är gränslös och villkorlös, men rätten att sprida dem sker på villkor att andra inte ska komma till skada. Ingen demokratisk stat tillåter vilket slags missbruk som helst av det fria ordet.
Med rättigheten att uttrycka sig följer också skyldigheten att tänka först och ett ansvar för våra ords konsekvenser.
De här spelreglerna borde vara glasklara för var och en som passerat grundskolan, men att döma av dagsklimatet på nätet måste det vimla av skolkare där.
På forum och i kommentarfält framstår det som en allmänt rådande åsikt att Sverige blivit en demokratifri zon eftersom folk inte får skriva vad som helst anonymt på diverse tidningars hemsidor.
De som tycker så ha säkert gått vilse annars skulle de upptäcka var de befann sig:
På tidningens egen hemsida och därmed på besök hemma i tidningens digitala vardagsrum.
Vem av oss skulle komma på tanken att stövla in hos grannen, kräva att få klottra ytterväggarna fulla med propaganda och vråla om kränkning av yttrandefriheten när husets ägare säger nej?
Ändå är precis vad många gör när de besöker tidningars hem på nätet.
Skillnaden mellan exemplen är att om du klottrar ner mitt hem i verkligheten åker du dit för det, men om du klottrar ner mitt hem på nätet med förtal och påhopp så blir det jag som åker dit.
Med andra ord: Den ansvarige utgivaren för en hemsida kan dömas i domstol för den skit som sidans läsare ofta kräver sin rätt att sprida där.
Mer magstarkt än så blir det inte.
Möjligheten att delta i den offentliga debatten på en välbesökt nyhetssida är en ingen rättighet, utan en förmån att vara tacksam för.
Den som vägrar att finna sig i det är helt enkelt lite bortskämd.
