Men tycker man så är det uppenbart att man bara vet hälften. För precis som alla andra mynt har Mika Hannulas två sidor och för det stora flertalet; Ö-viksbor, supportrar, reportrar, du och jag och en himla massa andra, tar vi av naturliga skäl ställning till bara en del av väsentligt fakta. Det vill säga det som det informeras om plus det sparsamma som sipprar fram via andra kanaler.
Alltså surr och skvaller.
Mer än så kan vi inte göra och det är just därför vi tar ställning till ärenden som vi vet långt ifrån allt om. Mellan tummen och pekfingret bara den futtiga hälften av det väsentligaste. Så när en yrkesforward av Mika Hannulas kaliber inleder svagt, bättrar sig efterhand och senast krutar in två matchavgörande puckar mot Luleå är det lätt att bli kritisk och snabbt tycka att Modo ännu snabbare borde skriva fast honom för resten av säsongen.
Men Mika Hannula tjänar en rysligt massa pengar och Mika Hannula vill innerst inne ut i den stora vida hockeyvärlden. Den som sträcker sig mycket längre ut än ett slagskott från Alfredshem och ett fik i Sund där en välkänd idrottsförening såg dagens ljus för 90 år sedan.
Bortsett från gårdagen och abstraherat tidigare omgångar har Mika Hannula inte gjort succé i Modo Hockey. Därför, med facit i hand efter tolv spelade matcher, har han kostat mycket mer än han smakat och därför är det inte ett dugg konstigt att Modo inte öppnat en redan kraftigt begränsad börs mer än till smärtgränsen.
Det är fakta och förutsättningar som Markus Näslund måste ta hänsyn till. Så även om det just nu på den öppna marknaden inte finns mycket mer än Rastislav Pavlikovsky, är jag övertygad om att Modos general manager lyser med allt som finns att tillgå för att, under rimliga former, komplettera Ulf Samuelssons och Peter Anderssons lagbygge.
Med bonnröta kan man få två skitbra forwards till samma peng som Mika Hannula, vilket rimligen skulle få tuffe Uffe att matcha sonen Henrik klokt mycket sparsammare än vad som varit fallet så här långt.
Det skulle precis alla må bra av.
