Det som slår en överviktig veckotidningsredaktör, per omgående efter Modo Hockeys tre gånger tjugo minuter mot Frölunda, är en premiärmatch som inte går att prata bort.
För laget, som omogna och oörontorra från läktarplats pinsamt försökte störa, var på massor av håll gigantiskt mycket mer samspelt än Näslunds, Forsbergs och Samuelssons nybygge.
Ska vi vara ärliga; vem hade förväntat sig något annat?
Den som försöker förklara bort nollpoängaren med ett oturligt 1-2-mål bör per omgående åka till Ramsele och anmäla sig till Niklas Sundströms hockeyskola. För den som begriper bättre såg med all oönskvärd tydlighet att det inte funnits en hemmapremiär i historien där Modo haft så lite puckinnehav som fallet var den här gången.
Jag satt inte och klockade, men det var busenkelt att komma fram till den slutsatsen.
En annan reflektion, efter två och en halv ganska smärtsamma perioder och hoppfulla tio minuter, är skillnaden och likheten mellan ett firat hockeyproffs från Fagersta och en omtalad byggnadsingenjör från Tjärnmyrvägen i Domsjö.
Kent Forsberg hade en gallerprydd, opolerad, yngling som slog hockeyvärlden med häpnad och var bäst från första skiftet.
Det var en konst, men inget som går att jämföra med det som gäller den här gången. För Ulf Samuelsson har ett jätteämne som behöver massor av istid med risk för en massa skit som snackas i bås, korridorer, omklädningsrum och hockeybarer.
Efter premiären i Fjällräven Center finns tyvärr bara en hälsning till Samuelssons:
Välkommen till elitserien.