Först några grå fakta: Oskicket är förbjudet enligt såväl fjärde Genèvekonventionen (vars 33:e artikel faktiskt likställer det med förödmjukelse och terrorism) som i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter. I Sverige omfattas även skolor av straffbegreppet men ändå är det i skolmiljön många av oss utstår sitt första möte med den kollektiva bestraffningens oädla konst.
Jag minns mellanstadiet, där uppehållsrummet bommades igen som straff för att någon elev brukat övervåld mot en möbel.
Jag minns högstadiet, där vår datasal plötsligt låstes som straff för att ett enskilt klåfinger petat ut styrkulan ur en datamus.
Flera minnen handlar om hur en hel klass fick order att sitta kvar tills någon erkänt sig skyldig till ett eller annat brott vilket förstås aldrig funkade. För varje minut som gick blev det förstås alltmer osannolikt att brottslingen skulle våga erkänna sin skuld inför hela skaran av alltmer uppretade skolkamrater.
Många arbetande vuxna kan säkert också vittna om hur personliga friheter strypts för att någon enskild anställd ertappats med att missbruka dem.
När chefer och lärare straffar grupper för enskildas gärningar begås brott rent juridiskt men den kollektiva bestraffning som upprör mig mest tar sig andra uttryck. Det handlar om fullt lagliga aktioner som var för sig föser samhället i en riktning utstakad av de sämsta ibland oss.
När regler kring sjukskrivna stramas åt för att sätta dit ett fåtal fuskare, och när regler kring arbetslösa skärps för att komma åt en liten procent latmaskar ja, då låter vi den där minoriteten av snyltare styra hur samhället ska se ut.
När vi låter oss skrämmas av yttre och inre hot, med framflyttade gränser för avlyssning och kameraövervakning, är det i stället kriminella och extremister som tillåts diktera villkoren för samhällsutvecklingen.
Ett färskt exempel på samma sorts galenskap är hur norska handlare slet bort World of Warcraft från hyllorna när det kom fram att titeln spelats av Anders Breivik. World of Warcraft, med 12 miljoner användare, är ett spel där fantasifigurer i olika storlekar flyger runt på bevingade lejon i en magisk medeltidsvärld och kastar färgglada besvärjelser på grymtande troll.
Då känns det mer rimligt att skylla Breiviks massaker på de schlagerlåtar han tydligen brukar lyssna på.
Sanningen är att vi blivit ett kollektiv som bestraffar sig självt för vad andra gör.
De flesta av oss är varken lata, fuskande, brottsliga eller mordiska men praxis utgår från att vi är det.
Det vore så mycket mer sunt att rätta samhället efter dess rikliga mängd av goda exempel, snarare än att låta det formas av sina mest destruktiva extremfall.
