Under den 20 timmar långa hemresan hade jag, samtidigt som jag var fruktansvärt lättad, en gnagande ångest i kroppen. Jag oroade mig över hur denna ledighet skulle kunna fyllas, vilka/vad som borde prioriteras, och om allt skulle vara sig likt i relationerna på hemmaplan. Kommer limstiftet fortfarande vänta nedanför mitt fönster, och i så fall, kommer mitt hår att vara långt nog för att han ska kunna klättra upp? Vill mina vänner leka som förut, eller har dom hittat roligare playmates. Kommer det att finnas tillräckligt med saker att underhållas av i tio veckor? Många funderingar under långa flygningar men som helt plötsligt försvann, kändes irrelevanta och dumma, så fort jag blickade ner över ö-viks skärgård. Då överfylldes min kropp av glädje och tvingade ögonen att fungera som tryckventilerna på fartygets tankar. Min blick började bli lite suddig där uppe på högakustenflyget.
Jag lyckades förresten framställa mig själv som en dryg typ som-lägger-sig-i-andras-business-fast-den-inte-blivit-tillfrågad-om-råd-person vid incheckningen på Arlanda. Benny Anderssons kvinnliga ressällskap skulle nämligen checka in prydnadskuddar i bagaget, vilket jag tyckte verkade väldigt korkat eftersom jag vet hur fruktansvärt oförsiktig bagagegubbarna är med väskor. Se bara på min orangea mess till väska. Hon ville dock inte lyssna på mitt råd utan jag fick snällt stå där i kön och vänta tills att tjejen i disken tejpat ihop påsen från designtorget, innehållande de två vita kuddarna, innan jag kunde checka in.
ps. mitt limstift, min familj och mina vänner väntade på mig här hemma, så jag hade inte behövt oroa mig. :)