Efter åtta veckor av studier på komvux (Ja, jag erkänner att jag läser upp mina betyg och därmed inte fick slutbetyg i gymnasiet) börjar jag känna mig redo att blicka tillbaka på min första avklarade kurs. Det man kan konstatera är att jag måste fortsätta hålla fast vid min åsikt att alla människor nog inte är skapta för att plugga, oavsett vad andra säger.
Det är lite som den arbetande som säger till den arbetslöse, "Vem som helst kan få jobb bara man vill".
Eller renlevnadsmänniskan som säger till rökaren, "Vem som helst kan sluta röka bara man vill".
Eller morgonmänniskan som säger till kvällsmänniskan, "Vem som helst kan kliva upp på morgonen bara man vill".
Eller den tränade personen som säger till den otränade, "Vem som helst kan träna bara man vill".
Eller den musikaliske som säger till den omusikaliske, "Vem som helst kan lära sig spela ett instrument bara man vill".
Eller den rike som säger till den fattige, "Vem som helst kan bli rik bara man vill".
Den välutbildade som säger till den utan utbildning,
"Vem som helst kan studera - Bara man vill"
Kort och gott; alla som nått någonstans inbillar sig att det är överkomligt för vem som helst.
Skulle en framgångsrik två och en halv meter lång basketspelare säga, "Vem som helst kan bli basketspelare bara man vill" till en person som är en och en halv meter lång? Svaret är antagligen ja.
Även om det fanns en perfekt människa som hade förutsättningar för att klara vad den än tog för sig, skulle det inte finnas tid till att gå igenom allt han hade förutsättningar för. Så då har vi helt plötsligt kommit in på prioriteringsfrågan alltså...
Kanske är den arbetslöse lat och ovillig att söka arbete?
Kanske är rökaren lat och ovillig att sluta röka?
Kanske är kvällsmänniskan lat och ovillig att kliva upp på morgonen?
Kanske är den otränade lat och ovillig att träna?
Kanske är den omusikaliske lat och ovillig att lära sig spela ett instrument?
Kanske är den fattige lat och ovillig att bli rik?
En av mina värsta farhågor är att jag ska bli bekväm. Att jag ska vänja mig vid att ha jobb. Att jag ska bli välutbildad och vänja mig vid det. För bland det värsta man kan göra är att glömma bort hur det var på botten. Att glömma bort hur jobbigt det faktiskt var att plugga. Glömma bort alla nej man fick på sina jobbansökningar. Glömma bort skammen man kände varje månad det trillade in pengar på kontot i form arbetslöshetsersättning. Glömma bort allt man provat och misslyckats med.
Den som provade på att spela instrument, men inte blev bra trots hårda ansträngningar. Han gav till slut upp och började spela fotboll där han lyckades betydligt bättre och slutade som fotbollsproffs. När han säger till andra att vem som helst kan lyckas med fotboll är det han som borde skämmas, inte de som fortfarande försöker hitta det dom har förutsättningar för.
Må jag aldrig någonsin säga att vem som helst kan få jobb bara för att jag hade turen att få en anställning under flera år. Må jag aldrig någonsin säga att vem som helst kan göra någonting jag gjort överhuvudtaget. För innan man vet ordet av står man där på ruta ett igen och försöker lyckas med någonting som tycks omöjligt.
Dom har väl rätt när dom säger att ingenting är omöjligt... Men jag spenderar hellre ett år på att lära mig det jag har förutsättningar för än att spendera tio år på att lära mig något jag inte hade förutsättningar för från början.
På tal om mitt plugg förresten så går det halvdant, men jag väntar mig iallafall ett godkänt. Och även om det verkar som om jag tänker lägga plugget på hyllan så är så inte fallet. Matten börjar i mitten av Juli, det ska bli roligt...
Dagens visdomsord. Låt oss inte döma andra
Nicolai Kroik