I stället för en stor, stark, respektingivande grottman som låter nävarna tala uppfanns en liten, klen, skrattretande råttman som låter nävarna skriva raljerande texter om de respektingivande grottmännen.
Den elake påpekar gärna att vi mesiga män bara driver med mansidealet på grund av avundsjuka och den elake har förstås alldeles rätt. Jag kan aldrig förneka att jag lever med en permanent känsla av att tillhöra manssläktets B-lag, men i stunder av självömkan tröstar jag mig med att min svajiga sort utgör förtrupp till en ljusare framtid.
Machomannen behövs i dag, men är utrotningshotad på sikt och det är ett oerhört gott tecken. Inte för att det är något större fel på machomannen i sig, utan för att hans utdöende tyder på något desto mer positivt.
Det är ett tydligt symptom på en värld som långsamt blir bättre att leva i.
I ett samhälle där djungelns lag råder är macho-idealet inte bara positivt utan livsnödvändigt. När kaos råder, när faror hotar och våld är utbrett blir ju den enes bröd till andres död och bara de starkaste överlever. Då krävs det händiga karlakarlar som vet hur man gör upp eld, jagar middag, skrämmer skurkar på flykten och dödar björnar med sina bara händer.
I ett utopiskt samhälle, däremot, blir samma ideal totalt överflödigt.
Kort sagt: Machokulturen behöver en ond värld för att fylla någon funktion. Det måste hela tiden finnas något slags yttre hot för att Rambos egenskaper ska efterfrågas, och dessa hårdingars starkaste ställning infinner sig under historiens mörkaste kapitel.
I tider av svält, sjukdom, krig, slaveri och förtryck gallras svagare varelser bort naturligt. I medeltidens Europa var krig närapå ett normaltillstånd och i 1789 års Frankrike blev en väpnad, blodig revolution den enda lösning befolkningen kunde se. Även under världskrigen krävdes våld för att bekämpa våld, och soldaternas hjältestatus var given.
Men ju färre krig som utbryter, ju färre epidemier som härjar och ju fler diktaturer som faller, desto mer fjärran från djungelns lag lever vi. I dagens upplaga av Sverige, där våra främsta samhällsproblem stannar vid sådant som utförsäkring och löneskillnader, är det glädjande nog extremt ont om problem som kan lösas med ren råstyrka. Att kunna ta hand om sin kvinna blir rent ut sagt onödigt när kvinnan hellre tar hand om sig själv.
En vacker dag hoppas jag på att få skaka hand med forntidens mansideal, tacka för alla hans bidrag till artens fortlevnad och därefter ta farväl av honom för gott.
Det skulle nämligen innebära att vår värld rör sig åt helt rätt håll.
