Ursäkta, sa hon, men är det du som skriver i Tidningen 7?
Jajamen, det är jag!
Jaså! Och jag som trodde att du var lång!
lång?
Ja, jag hade fått det intrycket, men du är ju ganska liten!
Det kunde jag inte neka till. Efter att ha erkänt bad jag om ursäkt, och hon förlät mig utan omsvep.
Sedan ställde jag mig på tå, så att hon skulle känna igen mig, och det verkade funka.
Efter flera uppmuntrande ord från hennes håll skildes vi två som bästa vänner.
