Min mage gör ont efter all frukt jag proppat i mig. I brist på karamellkungen och finvine är det som vanligt frukt som får fylla tomrummet i magsäcken. Egentligen är det dags för min dagliga date på löpbandet, tre däck ner, men jag har fastnat framför datorn. Internet fungerar relativt bra nu, förvisso segt som kola men ändå någorlunda brukbart i form det sociala medel jag behöver.
Skriver en statusuppdatering på Facebook, halvtid, som 10 stycken gillar, och jag känner mig omtyckt. Inser med ens att det är en väldigt vrickad värld vi lever i där bekräftelse knarkas som aldrig förr framför allt i virtuell form. Alla vill lämna kvar sina fingeravtryck till kommande generationer (och saknar man ett starkt intellekt så får man ta till andra medel). Jag borde verkligen sluta, för jag vet att det inte kommer att betyda någonting om hundra år - inte många av oss kommer det.
Jag önskar att jag kunde lyssna mer på Dr M. Barbery när hon säger att det inte finns någon högre mening med livet. Folk siktar mot stjärnorna och slutar som guldfiskar i en glasskål. Jag vet att Facebook inte är meningen med livet. Men samtidigt kan jag inte förneka att verktyget till drogen bekräftelse gör mig lite gladare här borta på världshavet. Några av mina fingertryck måste ju uppenbarligen finnas kvar hemma i Sverige eftersom folk nu har valt att gilla min status.
Glad sommar!
Not till mig själv: Köp en guldfisk. Se den som en påminnelse om att livets mening inte är lönt att jaga efter. Man slutar bara besviken nere hos guldfisken i glasskålen. Framtiden är istället att bygga nuet med allvarligt menade projekt. Finna en gnutta evighet/mening i vart och en av dem. Sträva efter att bli ihågkommen idag inte om hundra år.