Trygghet. Utan den är det inte alltid så lätt att leva. En orolig själ är ofta bräcklig, likt ett ljus i vinden, väldigt sällan, får jag för mig iaf, likt en eld som tar energi från en hotande storm. Styrka och mod bottnar sig nog i en djup sjö av trygghet.
Jag är inte troende i någon religiös form och känner mig därför borträknad den barnaskara som Gud gillar. Min trygghet ligger istället i famnen på de underbara människor jag väljer att ha i kring mig. Här vore det väl kanske på sin plats att jag uttryckte mig som en riktig sjöman och sa något i stil med: "i den nya hamnens famn", men jag är ingen vanlig sjöman, jag har två bröst, så det skulle bara låta corny, lite flatish (vad jag älskar att komma på nya smeknamn och ord!), och därför låter jag bli.
Den tryggheten jag letar efter behöver nödvändigtvis inte innefatta en beskyddare i fysisk mening, (jag känner mig rätt självständig (en bra karl reder sig själv så att säga)), utan det jag vill ha är den där stöttande tryggheten. Ni vet, den som det sjungs om i sånger, om du faller så fångar jag dig-tryggheten?
Jag skulle ta en spinkig kille framför en biff, alla gånger, om han bara fick mig att våga falla, ta en chans och misslyckas. Sedan, självklart, måste han även finnas där för att tejpa ihop mig (jag har fått för mig att spinkiga killar inte är så händiga och skulle nog därför ta till samma knep som en tjej för att laga något) när jag ligger på golvet i en hög, söndergråten och trasig, med hela världen emot mig.
Så Mr X, deffa på du bara, det gör mig ingenting, för jag tror mig veta att du har tillräckligt med klister kvar på tejpen.