Jisses, vad det känns bra att få komma tillbaka ombord på samma gamla Carla igen. Först blev jag lite tveksam när jag kom ombord och möttes av en del nya ansikten. Men när jag sedan upptäckte alla de gamla rävarna, kändes gamet [gäjmet] genast tryggare. Det ligger en del sanning i uttrycket: man vet vad man har men aldrig vad man får. Så nu kör vi!
Fartyget ligger ankrat utanför Singapore och väntar på att få komma in till kaj. Där ska en del av lasten lossas, innan vi styr vidare mot en hamn i Indonesien för att pumpa iland den resterande bensinen. Och hamnar ett steg närmare den där eftertraktade (förbannade!) linjen. Ekvatorn. Hur svårt ska det vara? Nu har jag åkt och nosat på DEN ett flertal gånger utan att få komma till. Känner mig nästan som en sån där efterhängsam kille som bara fortsätter höra av sig fast man inte svarar. Fatta vinkeln liksom! Jag är dömd att behålla mitt långa hår för all framtid (tydligen så rakas det av under dopet som sker på ekvatorn).
Lotsen kommer ikväll klockan 20:30 på min arbetstid, för jag går fortfarande 8-12 vakten, så det vankas ingen lugn start på jobbet den här gången. Det hade faktiskt varit skönt med några dagar till ankars för det har införts en hel del nytt ombord sedan sist
Ps. man kan inte annat än känna sig vacker när man umgås med filippinare. Jag har aldrig träffat några som är bättre på att ge komplimanger än dom! Det är nästan så att jag börjar bli bra på att suga i mig alla snälla ord, sånt som jag annars brukar stöta iväg snabbt som ögat.