Igår tänkte jag tillbaka på min sista dag ombord under förra törnen, närmare bestämt kom jag att tänka på den sista förtöjningen. Solen gassade och vattnet i den asiatiska floden var blankt, dock fyllt med försäljare av alla dess slag.
Alla kan vi väl erkänna att vi någon gång (läs: mer än en gång) blivit lurade att köpa något vi inte alls behöver bara för det stuckits fram under näsan på oss. Jag är i vanliga fall lättlurad som tusan men den här dagen, mitt under förtöjningsoperationen, fick en försäljare mig att bli riktigt förbannad.
Lotsen hade kommit ombord och tagit sig upp på bryggan (där man styr båten) för att assistera skepparen vid tilläggningen. Jag hade fullt upp med rep och andra grejer nere i aktern på båten när jag hörde radion spraka till. Det var överstyrman som frågar vem i helvete det är som har kommit ombord?! Jag svarar förvånat att vi har ju inte ens fått iland alla trossar, än mindre en landgång. Men alldeles riktigt så står det en vietnamesisk försäljare ensam, rakt upp och ned, mitt på däck. Jag och en matros fick släppa allt med vad förtöjning hette och bege oss bort mot inkräktaren. Han hade lugnt knutit fast sin lilla eka i lotslejdaren, som fortfarande hängde över relingen, och klättrat ombord. Jag förstår knappt att det finns människor som skulle göra så, men tydligen har vi olika uppfattningar på vad som är rätt och fel. Han ville inte alls lämna båten, utan tvärtom gärna stanna kvar och prata med den unga svenskan som lite halvstressad säkerligen skulle ha kunnat köpt hela hans båt bara för att få honom att gå sin väg. Där tog mitt tålamod slut och jag knuffade av honom.
Min far (som jobbat till sjöss för typ hundra år sedan) kontrade genast med att berätta om deras ankarvakter utanför Afrika. Där fick matroserna lov att ha påkar i händerna och slå ner alla fripassagerare som försökte komma ombord. Kanske tur att jag inte var med då, för min gräns när det kommer till våld går nog vid en knuff.
Fy, vad jag kommer att sakna många underbara nu när jag drar iväg igen. Stowaway någon?