Du sitter tyst på sängen och tittar ner i dina händer. Ditt svarta här är mycket kortare nu men jeansen är fortfarande smala och dina ögon har fortfarande samma bruna nyans. Du tänker på honom. Han som fick dig att le. Han som höll dina händer, kramade dem
Hans stora händer med svartmålade naglar, fast färgen hade nötts bort sådär lagomt mycket.
Den blå t-shirten åker av och hamnar i en hög på golvet. Han har alltid tyckt om din kropp trots att du sett den som ett hinder.
Du kryper ihop under täcket och blir förvånad när du känner doften av honom i lakanen. Du ler och kramar täcket. Ni brukade ligga sådär ihop slingrade i sängen i timmar utan att göra något särskilt. Mest bara titta på varandra. Njuta av varandras närhet kan man kanske säga. Närhet Det är så svårt. Man vill ha närhet, ibland fysisk närhet, oftast fysiskt närhet. Men psykisk närhet är den delen som är svårast. Någon dömer dig för vem du kramar. En annan tycker att du är barnslig på grund av de böcker du läser och du tycker att någon är kall och fördomsfull.
Han brukade hålla dig i sin famn och du fick ligga där, bara ligga där tillsammans med honom och lyssna på hans andetag. Det är fint, allt är så fint med honom.
När ni, du och han, satt i hennes soffa sa hon att ni var fina. Söta till och med. Och den gången du blev presenterad för hans vänner på hans skola och komplimangerna blev till ett spöregn av ord. Hon med luggen sa att du var jättefin.
Du är en trofé som han kan skryta med, han visar upp dig och vill ha dig för sig själv på samma gång.
Kuddarna i sängen blev ett substitut för honom och du kröp närmare och omfamnade dem. Med honom är du aldrig ensam. Men utan honom så känns den ensamt.
Du tänker på ärren på hanlederna. Det var länge sedan nu. De lyser vita nu när sommarsolen färgat allt annat gyllene. Ett finger löper längst efter dem.
Varför ser du inte hur bra du är?
Varför vågar du inte tycka bra om dig själv när du faktiskt är alldeles jättebra?
Byxorna gled av och gjorde t-shirten sällskap på golvet. Du suktar efter den värme och kärlek du förtjänar. Och det är just precis den han vill ge dig. Det har tagit tid men du har börjat inse det, sakta, sakta.
Du vänder dig in mot väggen, ensamheten känns mindre påtaglig då. Du somnar med ett leende.
Med detta vill jag säga: Alla har rätt att må bra. Jag mår bra av att veta att det är någon som tycker om mig.
Du är bra.