Tonåringar, lyxig mat, clowner, fina miljöer, servitriser, frisörer, snygga människor, andras tandborstar och allsvenskan i hockey.
Min skräck för svensk hockeys B-serie är en pinfärsk traumatisering. I måndags, när en kollega yttrade orden visst äre hockey ikväll? utlöste den repliken en omedelbar panikreaktion med kallsvettning och skenande puls. Tankarna nej, det är inte sant! och jag trodde att det var över! avlöstes av insikten att kollegan pratade om den av mig förträngda SM-finalen.
Rädslan för andras tandborstning är ett kapitel för sig, och kretsar uteslutande kring den akustiska sidan av proceduren. Min reaktion på ljudet motsvarar den känsla som icke-konstiga människor upplever när en gnisslande krita gnids mot klassrummets svarta tavla.
Min fruktan för snygga typer är inget som snyggingarna ska ta personligt, för de stackarna kan ju inte hjälpa hur de ser ut. Till dem som känner sig träffade riktar jag följande ord: Var inte ledsna! Ert yttre är inget att skämmas för. Jag vet att man inte ska döma en bok efter omslaget och kan bara beklaga att blotta åsynen av er framkallar flyktreflexer.
Att jag blir illa till mods bland tonåringar känns mer begripligt för vem blir inte det? Små barn ser med fasa vad de själva kommer förvandlas till och vuxna påminns om hur skitjobbigt det kändes att vara en. Till och med (läs: framför allt) tonåringar blir illa till mods av tonåringar.
Clowner misstror jag lika mycket som alla andra maskerade män med berusningsröd näsa och påklistrat ansiktsuttryck vilket i sin tur leder fram till frisörer och servitriser. Hur kan någon undgå att darra inför en armé av propra kvinnor som måste bete sig trevligt mot dig oavsett vad de egentligen tycker? Precis som clowner gör de det omöjligt för mig att veta om deras leenden rimmar med vad de känner eller om de egentligen inget hellre vill än att sparka mig hårt i skrevet.
Slutligen har vi min olust inför de sammanhang där jag känner mig allra mest bortkommen:
Påkostade lyxlokaler med bländande utbud av allt möjligt dyrt, golv som är så fina att man inte törs kliva på dem och superba delikatesser som mina bonniga smaklökar inte förstår sig på.
Mot bakgrund av alla ovanstående rädslor kan du ju tänka dig hur läskigt det blev i lördags, när jag i en sjukt fin miljö med lyxig mat ställdes inför tre snygga servitriser i tonåren och en civilklädd clown.
Det enda som kunde ha gjort situationen värre var om det klampat in en Södertäljespelare med en tandborste i handen.