Det var mörkt i rummet och det enda beviset på att du faktiskt låg där, bredvid mig, var ljudet av dina andetag. Vi låg båda i sängen. I samma säng. Alldeles intill varandra.
Hur kan det här vara möjligt? Frågade jag mig själv och vred huvudet mot det håll jag antog att ditt huvud skulle vara. Så många sidor jag fyllt med tankar om ensamhet och längtan. Så många gånger som jag tittat mig i spegeln och undrat Kommer jag stå alldeles precis här om tio år och fortfarande vara lika ensam som nu? Kommer det verkligen vara så? Men var de tankarna på väg att förintas?
Mina fingrar trummade på lakanen. Tystnad. Borde jag säga något? Jag vill så gärna? Jag undrade om mitt bultande hjärta var så pass högljutt att de i rummet intill kunde höra det.
Det finns så många andra som skulle kunnat ligga just precis här, bredvid dig, och hysa exakt samma känslor. Jag är en i mängden. Det finns inget speciellt med mig. Men jag vill ju så gärna. Jag kunde se hur våra liv skulle bli tillsammans. Jag såg alla resor runt världen på apelsinodlingarna i mellanöstern, på Afrikas majestätiska savanner. Jag kunde se hur vi sprang in i skyddet från ett plötsligt skyfall när vi strosade runt bland New Yorks alla affärer, hur vi kysstes på ett romantiskt café i Paris. Vi skulle bli de där paret i parken som håller hand och äter glass. Jag vill ju så gärna.
Din hand smög sig ner i min. Men det var jag som fick ligga alldeles intill. Så nära intill att jag kunde räkna dina andetag.
Luften i rummet skakade, precis som om den visste vad som skulle hända. De outtalade orden ekade i all tystnad.
Ska vi bli ihop?
Okej.
Och svårare än så är det egentligen inte.