En nedskruvad sångtävling syntes i bakgrunden samtidigt som en fräsch låtlista, med all musik som inte nått mina öron under 15 veckors tid på sjön, rullade på datorn. Flaskan hade för ett tag sedan blivit uppkorkad och samtalen började leta sig in på den sentimentala stigen. Några i sällskapet hade inte setts på flera år så det fanns en del historier att dela och uppdatera varandra om. Den rätta lördagsstämningen började så smått infinna sig. Plötsligt ringde telefonen.
Signalen sa att nu var det hög tid att pausa festandet, dra på sig arbetshandskarna och hjälpa den underbara vännen, som hittat hem till Norrland igen tillsammans med ett stort flyttlass och säkerligen en lika stor dos av erfarenhet på dragkulan, att bära möbler.
Kroppsarbetet gav mersmak så vi hoppade snabbt i våra high heels (för att heela våra trötta ryggar en aning?) och styrde vår kos mot ett av stadens två dansställen. Vilket kändes som en strålande idé nu när skaka verkar vara så inne. Kvällens refräng löd alltså: Vicka på rumpan och skicka en tanke till Japan!
Väckarklockan satt på 07:00. Sova.
Morgonen där på visade sig inte bjuda upp till någon dans på rosor precis. Två monstergarderober knackade nämligen på min dörr och bad om att få bli monterade. Utan karl i hemmet landade denna uppgift på mitt bord (som alla andra sysslor och göror) så det var bara att hugga i. Eftersom möblerna håller en signatur av den exklusiva möbelmakaren IKEA, innehöll de stora kartongerna mer än en lös skruv. Bekymmer och hårslit. Efter ett tag blev jag tvungen att kallade hit min far för lite assistans. Tror nästan att han önskar, mer än jag själv, att en man lyckas fånga mig på kroken snart.
En gungstol på väg och en soffa inom räckhåll för min famn. Snart har jag byggt upp min trygga hamn!